Kullerbyttor på Ölands norra udde

Runt fyren på Ölands norra udde finns en riktigt härlig strand som man kan gå runt, och det gjorde vi i det slösande solskenet. Mjuka kullerstenar kantar vattenbrynet, hårt vindtuktade buskar kryper upp mot fyrpersonalens gamla bostäder och vattnet krafsar ivrigt på strandlinjen.

Husen, som söker skydd under väldiga ekar, påminner om det hårda livet som levdes här då fyren ständigt måste passas och då ingen bro fanns till ön. Väderbitet, avskavt, vackert. Men frågan är om fyrmästaren, fyrbiträdena eller deras hustrur någonsin kunde unna sig att gå ut på fyrbacken, pusta en minut och låta sinnet fyllas av platsens skönhet? Jag ville det vore så.

Vid den här gamla väderstationen måste jag stanna till och fnissa lite skamset. En precis likadan fanns där jag växte upp. Och jag måste erkänna att det faktiskt hände någon gång att jag öppnade luckan och pustade lite på de känsliga termometrarna där de satt i sina hållare. Månne väderrapporteringen den gången blev alldeles borti tok? Jag kan inte annat än hoppas att brottet i vilket fall som helst är preskriberat vid det här laget.

Uppblåsta i strandgräset låg massor av dessa de minsta blåmusslor jag sett. Månne det är en alldeles särskild sort eller om det är babymusslingar? Vackra var de i alla fall.

De rundade, vattenvaggade kullerstenarna levde ett alldeles eget liv.

Jag kan se framför mig hur de om nätterna och de svala gryningstimmarna slår sina kullerbyttor på stranden. Hoppar bock. Leker tafatt.

Vill flyga.

När solen går upp stelnar de i leken och i sin strävan att upphäva tyngdlagen.

Hela stranden är full av dem…