Blå porten

I min jakt efter fakta om Experimentalfältet, Lantbruksakademiens försöksverksamhet på Norra Djurgården utanför Stockholm, hittade jag en bild av någonting som tedde sig bekant…

Jo, det är Blå porten. En av de portar som tidigare satt – och nu åter sitter – som ingång till Kungliga Djurgården alldeles vid Djurgårdsbron.

Blå porten ritades av Johan Adolf Hafwerman och sattes upp 1849 cirka 100 meter söder om den plats där den sitter idag.

Porten kallades också Lusthusporten, eftersom det låg ett lusthus alldeles i närheten. Senare gav porten sitt namn åt den Villa Lusthusporten som ligger på det ställe där det gamla värdshuset Blå Porten låg.

Porten, som är gjord av gjutjärn, flyttades från sin plats två gånger på sjuttio år. Första gången rakt över Djurgårdsbrunnsviken till nuvarande Nobelparken och en andra gång 1916 till entrén till Experimentalfältet, där Stockholms universitet nu ligger, och det är den placeringen som den svartvita bilden överst visar. (Huset som skymtar i öppningen på den bilden är för övrigt det gamla lantbruksmuseet)

1967 - 68 flyttades så porten tillbaka till sin, om inte ursprungliga så i alla fall nästan, ursprungliga plats.

Villa Lusthusporten finns kvar vid Djurgårdsvägen vid de blå portarnas ursprungliga plats, och det var där jag studerade etnologi en gång i världen.

Restaurang Blå Porten finns också kvar, men nu i “ny” skepnad, sammanbyggd med Liljevalchs konsthall.

Porten målades om för ett par år sedan, och alldeles i början var det så man hajade till av den intensiva färgen. Jag dristade mig att kontakta firman - K. Fredrikssons Måleri AB - som målat porten, för att få lite fakta i ärendet och för att färg intresserar mig.

Jag frågade bland annat om porten var återställd till originalfärg, och detta är det svar jag fick:

“Det är lite svårt att sia om originalfärgen på porten, eftersom all färg var avblästrad vid en tidigare renovering (troligen 1960-tal). Det fanns några mindre skrymslen där vi kunde skrapa fram några äldre färgskikt. Dessa var dock inte så här kraftfulla i sin färgton, men hade en betydligt klarare blå färgton än den senaste blågrå bemålningen. Blå färg har historiskt sett varit mycket dyrbart, eftersom de enda tillgängliga blå pigmenten var krossad halv-ädelsten som lapis lazuli mm. När man sedan började tillverka blått pigment genom kemiska processer på 1800-talet, så visade det sig att dessa inte var ljusäkta utomhus utan bleknade ur av sol, vind och vatten. De blå pigment som fanns att tillgå var ultramarinblått och s.k. pariserblått eller preussiskt blått. Dessa var som sagt inte ljusäkta, men koboltblått som funnits sedan 16-1700-talet är ljusäkta men har historiskt sett i första hand använts vid glastillverkning.

Vi har nu i samråd med beställare, myndigheter samt Djurgårdskännaren Margareta Cramér valt att måla Blå Porten med koboltblå linoljefärg i fullton från Engwall & Claesson. Linoljefärg har den egenskapen att den mattas ner och bleknar ur något ganska snart.”

Hälsningar / C

Och Mira tackar och bockar så mycket för upplysningen och det vänliga och uttömmande svaret.

Den svartvita bilden kommer från doktorsavhandlingen Experimentalfältet, Kungl. Lantbruksakademiens experiment- och försöksverksamhet på Norra Djurgården i Stockholm 1816-1907 av Ulrich Lange. 2000.