Svenska Turistföreningens Årsskrift 1907

Så har åter den årstid kommit, då inspirationen till fotografering utomhus tryter. Då passar jag på att fortsätta min påbörjade kavalkad från Svenska Turistföreningen, som jag påbörjade förra året, då föreningen fyllde 125 år.

Den här gången har jag kommit till året 1907 och föreningens trogna illustratör “Fröken Emmy Biberg” har överträffat sig själv. Jag kan inte låta bli att visa en hel radda av hennes ljuvliga vinjetter tillsammans med ett eller annat litet nedslag bland kapitlen.

Vad passar väl bättre att börja med än “Från Onsalalandet”, eftersom syster Ninna och jag var där i somras?

Bland annat besökte vi ju Tjolöholm, som naturligtvis finns medtaget i det här reportaget.

Så här skriver Cecilia Bååt-Holmberg om Hallandskusten:

“Det gömmer sig en hemlighetsfull sägenvärld bakom dessa mörka granitmassiv, ofvan hvilka stundom någon väderkvarn sträcker upp sina vingarmar som en ropare i stenöknen. Det förgångna, ofta bemängt med vildt vikingalynne, med minnen från blodiga fejder mellan svensk, dansk och norsk, från äfventyrliga och listiga smugglar- och kaparbragder, ger en så att säga tung bakgrund, därifrån man liksom hör en aflägsen brännings hotfulla dån, emot hvilken den nutida hallandsbygden ligger ljus och vänlig, trots den tysta kamp, som står emellan den magra, envisa ljungheden och den bärande åkern, trots de kala hällarnas skuggor, som dock icke förmå beröva solen dess seger. – Så är det, kargt, men skönt, landet längs västervattnet.”

Nästa lilla vinjett kommer från Kalmar slott. I Kalmar var vi, Hussen och jag, för ett år sedan, men den gången hann vi inte med slottet och har därför det besöket kvar att göra. Ett husbilsresemål att se fram emot.

Så här skriver Birger Fahlborg om Mälardalens Geografiska Utveckling: “Sannolikt hade redan under denna tid stenålderns människor börjat taga vårt land i besittning och det torde ej hava dröjt länge efter den första invandringen, förrän de trängt fram ända till stränderna af den stora hafsvik, som mellan Kolmården, Kilsbergen och norra Västmanlands höjdsträckningar utbredde sig öfver det område, som nu upptages af Mälardalen.”

Och denna text har Fröken Emmy illustrerat med flitiga bin i ett leende landskap. Är det sådana de är, mälardalingarna?

Jag vet inte vad det är som gör att jag är så förtjust i de här vinjetterna? Eller vignetter som det stavades då. Om dem tycker jag i alla fall och Fröken Emmys skicklighet tål att visas upp ordentligt även idag. Undrar hur hon såg ut? Hurdan hon var? Fröken? Ung? Gammal? Färgstark? Grå liten mus? Det roar mig att fundera…

Svenska Turistföreningens syfte var, och är väl fortfarande i viss mån, att få ut folk att se sig om i landets alla hörn och deras motto "Känn ditt land". Man vurmade dessutom för det oförstörda och pittoreska och fotvandrade gärna; en sund själ i en sund kropp.

I sin iver att se Frostviken som turistort skriver Adolf Hassler sålunda: “Frostviken, det undanskjutna jämtlandshörnet, äger utan tvifvel många förutsättningar för att blifva en turistort af rang; dess afskilda läge har dock gjort, att hittills endast få verkliga turister sökt sig dit, men dessas enstämmiga omdöme går obetingat i nämnda riktning.”

“Reser man till Fjällbacka i afsikt att tillbringa några veckor på platsen, bör man icke underlåta att göra en tripp ut till den fågelvägen omkring 15 kilometer aflägsna Väderögruppen. De tvenne bebodda öar, som tillhöra denna grupp, äro Storön, hvares lotsar äro stationerade, samt den 5 kilometer söder om denna liggande Väderöbod, utgörande fyrplats. […] Folket är välvilligt och gästfritt och lämnar gärna alla de upplysningar, man önskar om förhållandena på deras ögrupp.”

Och jag skäms en smula. Jag är uppvuxen i Bohuslän och så länge vattnet var farbart och vädret välvilligt, kajkade vi runt i vattnen kring varenda ö utanför Fjällbacka. Men till Väderöarna kom vi aldrig…

“Det var en regnig junimorgon, då vi började vår färd vid den mångbesjungna Frykensjöns södra ända…”

Lars Larsson från Långflon i norra Värmland, 39 björnars baneman… Påminner om en vän till mig… Ja…

“…de mellanliggande dalstråken Sällsjön – Hottösjön – Ånsjön och den väg vi ärnade vandra locka ej många. Ej underligt, ty de äro långgångna vildmarksvägar, med få eller inga bekvämligheter, men i dess ställe med så mycket mera af verklig okränkt naturstämning.”

Så.

Mitt exemplar av Svenska Turistföreningens Årsskrift 1907 är så trasigt och välläst att det fallit i flera delar, och överallt ser jag morfars understrykningar och noteringar. Han skrev till exempel alltid datum efter varje kapitel, så han skulle veta när han läst det. Läste han om, skrev han nytt datum. Det känns rörande att se hans lärdomsiver.

Glöm inte att klicka på Fröken Emmys vignetter! De är väl värda ett närmare studium!