Djurgårdsstros

Den där ljuvliga majkvällen då jag besökte Biologiska museet och inte kom in, fortsatte jag mitt strosande mellan husen på Djurgården. Mitt egentliga mål var Waldemarsudde, men jag var ute i god tid och kunde inte förmå mig att åka buss eller ens gå raka vägen.

Resultatet blev en radda bilder utan annan gemensam nämnare än att de råkade dyka upp längs min väg och bad om att få fastna i min kamera. Lite här, lite där vartefter de kom för min syn. Sådana där typiska Mirabilder; ögonblicksbilder, speglingar, udda vinklar. Små mirakel mitt i vardagen...

Eller bara ett resultat av den rena, skära lyckan att strosa på Djurgården en majkväll.

Den här betänkligt lutande lyktan på Östra Varvsgatans gränd får mig genast att tänka på Albert Engströms lindrigt nyktre Koling, som i en rejäl armkrok med en minst lika ostadig lykta, upplyser omgivningarna om att; –Nu gir ja faen, nu låter jag världen ramla.

Och nej, fråga mig inte om perspektivet! Jag var nykter!

Ett… bräkande? jellon? Mäh!

Och vem plockar en vitsippsbukett i de blomstrande djurgårdsbackarna och lägger sedan upp den på en busshållplatsbiljettautomat för att låta den vissna tillsammans med en glasspinne? Inte ett barn, ty jag nådde själv inte upp att se den. Bilden är tagen med armarna och kameran högt uppsträckta i luften.

För övrigt…

Det är bara sex månader kvar till vi har maj igen!