torsdag 15 januari 2009

Mer om Sparrmans resa

Jag lovade ju att jag skulle återkomma till Per Wästbergs bok Anders Sparrmans resa, och det gör jag nu. På mindre än en vecka har jag läst ut den och jag kan inte påstå att den lämnade mej oberörd. Det som nästan har fascinerat mej mest, är hur Wästberg mer och mer genom boken tycks väva samman sej själv med Sparrman, som om han i Linnés siste och yngste lärjunge sett en tvillingsjäl.

Alltihop började med kistan. Anders Sparrmans kista som Wästberg ärvde på 1980-talet av en kär gammal vän. Många kvällar satt Wästberg hemma hos den gode vännen och sneglade på kistan, fick höra dess historia och andaktsfullt vända på de handskrivna arken och kartorna i dess inre. Det var som om Sparrman från kistans inre bad om att få bli sedd. Sedd och förklarad.

Det finns, som jag förstått det, inte mycket kvar av Sparrmans brev och dagboksanteckningar. Wästberg har velat se människan bakom de ofta torra reseskildringar som finns kvar. Förstå vad som drev honom. Vad som sedan fick honom att stanna upp och stillna. Velat se med hans ögon.

Han växlar i sitt berättande mellan jagform och tredje person och anger noggrant direkta citat med citationstecken. Fram växer en berättelse om både förför och förfärar. Om den unge, nyexaminerade läkaren som 1765 på Linnés uppdrag far till Kina. Officiellt som skeppsläkare men inofficiellt med uppdrag att samla in naturalier; djur och växter, till fromma för forskning och kartläggning av flora och fauna.

Sparrman reser till Sydafrika och försörjer sej en tid som informator åt residentens barn i Kaplandet. Han följer 1772 med Kapten Cook för att söka efter Terra Australis, den förmodade kontinenten på södra halvklotet. De blir tvungna att konstatera att kontinenten inte finns, och fortsätter därefter mot Oceanien och Sydamerika. Efter det gör han, tillsammans med en ung man som blir hans assistent och följeslagare, en längre expedition i Kaplandet. Det är dessa resor som hans reseskildringar i stort handlar om. Han upprörs av de vitas behandling av de svarta och blir en ivrig förespråkare för slavhandelns avskaffande.

Han vänder åter till Stockholm, men finner livet där trångt och instängt. Kollegorna i Vetenskapsakademien syns honom trångsynta och enbart intresserade av titlar och ytligheter. Han mer eller mindre torkar ihop under åren som föreståndare för naturaliekabinettet och han längtar ständigt tillbaka till Afrika. Sakta men säkert blir han utmanövrerad från sina poster och förbigången när det gäller tillsättandet av nya.

En dag kommer en ung kvinna för att städa bland naturalierna, i stället för den trötte vaktmästaren. Så möter han Charlotta Hedvig Fries, den kvinna som Wästberg låter bli hans stora, sent i livet funna, kärlek.

Sina sista år arbetar han som fattigläkare i Klarakvarteren i Stockholm. Han tycker sej göra mer nytta där än bland uppstoppade fåglar och djur i sprit. Kanske känner han att han på något sätt gottgör de vita kolonisatörernas övergrepp på Afrikas innevånare.

Wästbergs språk är målande, eftertänksamt och fantasifullt. Hans yttre och inre landskap böljar, låter, doftar och smakar och i den fjärde och sista delen, där han ger kött och blod åt Sparrmans förhållande till Charlotta Hedvig, blommar berättelsen ut i en väv av sensualism, närhet och förtroende.

Sparrman dog i konkurs och begravdes namnlös i Stora graven där det idag löper en gångväg mellan Storkyrkan och Börshuset. Kvarlevorna från Stora graven flyttades senare till Norra begravningsplaten vid Solna skog.

Jag känner mej berörd och eftertänksam efter att ha läst den här boken. En världsomseglare, en nyfiken upptäcktsresande som brinner av lusten att se och beröra, att andas fri luft över orört land. Återvänder till det han tycker är mal, mögel och mott i en instängd, inskränkt värld bland ämbetsmän och adel. Finner kärleken men dör anonym och bortglömd av sin tid.

Här följer några fler citat ur boken:

Från mötet med Antarktis isvärld: ”Djupen gurglade av lössläppta odjur, klockorna stannade i kaptenens akterkajuta. Öar av isflak bröts upp i Antarktis sommar – med ett klirr av nycklar som då någon går runt i ett stort hus och låser upp rum efter rum. Anders Sparrman skakade av köld och hade svårt att hålla pennskaftet mellan fingrarna.”

Från mötet med urbefolkningen i Kapprovinsen: ”Man kan nästan sakna allt och ändå vara lycklig. Det har dessa folk lärt mig. Utan passersedlar håller de sig vid liv och lust.”

Desillusionerad och instängd i Stockholm: ”Jag har haft en föreställning om att rädda något till eftervärlden, det finns mycket att förklara, annat förlorar sig i tiden som om jag grävt ner något värdefullt i jorden och satt en pinne där, men den pinnen är sedan länge övervuxen och kan inte återfinnas.”

”Tidigt anade jag ett havsljus i gårdsbrunnen. Det enda som inte är godtyckligt i mitt liv är mina resor, Afrika, Antarktis, Söderhavet. (…) Jag skriver som jag gjorde i Kaplandet: först när natten faller, i eldflugornas ljus. Inom mig dröjer en blå färg som svartnar till bläck”.

Om livet och samvaron med Lotta: ”I hans kropp sjöng lusten, skygg och fordringslös. Sakta och lent öppnade han henne i en örsnibbsmjuk rörelse och kom i henne med en nyfödds skrik. (…) Hon andades som havet andades, och hennes bröstvårtor var vattenblanka stenar som han slickade till liv.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.