torsdag 22 januari 2009

Lil - 22 januari 2007



Hon föddes i Äppelviken för snart 86 år sedan som yngsta dotter till Bergsingenjör Gösta Heijkorn och hans maka, textilkonstnärinnan Astri. Hon var livfull, utåtriktad, färgstark och stolt och hon var vår mamma.

Mor hade nog lite svårt att passa in i vanliga ramar. Hon var inte tillräckligt lagom. Hon skrattade, vevade med armarna och talade om konst och kultur. Emellanåt blev hon allvarsam och skrev dikter och målade akvarell. Hon förstod. Både hur det kunde vara att ha räven som vän och hur det var att ha ett brinnande hjärta.

Hon var ingen matmamma, men gick ändå med förklä på och bakade bullar ibland. Hon var en känslomamma. Det troligaste var att hitta henne djupt försjunken i en bok eller i DN med den senaste debattartikeln uppslagen. Eller med cd-spelaren på högsta volym med Arvo Pärt eller Philip Glass eller Das Lied von der Erde.

Hon var en längtansmänniska. Men hon lät inte sin längtan tära förgäves. Hon älskade att resa, och att sitta på trottoarcafé och kika på folk var en av hennes favoritsysselsättningar. Hon ville se sig om och hon tyckte om att känna solen värma hennes skinn.

Hon var modig. Hon vigde sitt liv åt trafiksäkerheten och åkte ofta runt för att informera om hur man som fotgängare skulle göra för att klara sig i trafiken. Vi glömmer aldrig när tidningen Bohusläningen skrev om hur Lillemor berättade för pensionärer hur de skulle ”skydda sig från mörkerdöden”. Hon var också bilkårist och körde gärna valp över stock och sten så flisorna rök och bassarna blev åksjuka i baksätet. Och när valpens motor kom i kok tog hon själv först en rejäl klunk ur reservvattendunken.

Hennes älsklingsfärg var den röda och det lyste om henne. Även sedan sjukdomen berövat hennes hy sin glans, lyste det om henne. Kom nog inifrån.

Införd som nekrolog i DN i mars 2007.



2 kommentarer:

  1. Ja, vad säjer man efter det?
    Men jag har i alla fall tänt ett ljus.
    Fast man kanske inte ska glömma Riskföreningen för Trafik- och Polisskadade (också enligt Bohusläningen) där hon var med i många år...

    SvaraRadera
  2. Man behöver inte säga så mycket... Och tända ljus är inte heller fel!

    Bohusläningen är en alltigenom trovärdig och fin tidning. Framförallt deras korrekturläsare...

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.