Vardagskväll i timmerkojan...

Det är kväll. Brasan sprakar, fotogenlampan susar, vi är sömniga och mätta i magarna och far läser högt. På bredaste värmländska...

OLA Å BÔRA I MYRA
Text: Axel Frithiofson

Han Per Jansas Ola ä åtti år
å kärnga hass åttifyra,
De bor i fjälla dit spôr knafft når
på ett tôrp di kaller för Myra.

De böler mä jola på all'de vis
å mûrker mä finnskäggslôtten
å töler å har både krötter å gris
för evetten ä de sôm knôtten.

Han Ola ä litten å krokut å sne
å räcker snött faten på dôra,
se umaka par int ôft en får se
för se lang sôm e flaggstång ä Bôra.

Å Bôra ä körkle å läser å ber
å Ola han knarter å svär
men haller ihop jämt sôm langhalm å ler
dä gär de i alla (slags) vär.

Nä'de sätter å sår mener Myr-Bôra på:
"dä ä Gu' som gir växta på jola,
du ska be du ska trû för hör näv sôm du sår"
"Vesst fanken i vall", sejjer Ola.

Dä va ett tå åra dä stogg i ett bla
att dä snart skull bli yttersta domen
å Bôra ho las å ho sang å ho ba
se en kväll togg dä sotell i ommen:

Å dommen, du Ola ho Myr-Bôra skrek
nå dä knatter å small ôpp i tuten
Ja jäken ansprätta tyckt Ola litt blek
nu ä dä nock sista minuten.

Se feck ve en präst här i sockna ett tag,
sûm prädik se han rakt kunn ha kiktn
å en gang nä ja va ûpp te Myra ett slag
jä unnersch mä Bôra höss ho liktn.

"Å käre du barn tocken kär te å tal
finns int mak te" sa Bôra "på jola"
"Nej te å var se litten å smal
ä han jäkli i sanning" sa Ola.

För se haller i hopp jämt sum långhalm å ler
dä jär de i alla (slags) vär
å int märker Ola att Bôra ho ber
å int Bôra att Ola han svär.