Smideskurs Gysinge – dag 1
Jag har länge närt en dröm att få komma till smedjan i Gysinge och gå på smideskurs och ingen blev lyckligare än jag, när jag fick kursen i födelsedagspresent för halvannan månad sen.
Kursen varade i dagarna två och började tidigt på lördag morgon så därför tog vi husbilen upp redan på fredag kväll efter jobbet. Vi parkerade på samma plats som vi stod på förra gången vi var här, alldeles invid Dalälven.
Det var ett förväntansfyllt gäng som stampade utanför smedjan i den halvkyliga morgonen; Mira, tolv grabbar och en glad mästersmed, Per Alnæus, som skulle bli vår lärare.
Vi fick börja från början, som sig bör, med att tända ässjorna som eldades med koks.
Och luftades med en stor fläkt som stod på vinden och brummade.
Alldeles utanför de vackra fönstren forsade en flik av Dalälven.
Genomgång. Vi ska smida en märla. Tunna ut i båda ändar och så böj.
Glöden måste ha rätt temperatur; inte för mycket luft och inte för lite.
Sen gäller det att banka på. Och inte får man banka på hur som helst heller.
Fortare än kvickt svalnar järnet och då får man värma på igen. Fast inte för mycket, för då kan det bli tomtebloss och då får man börja om från början.
Den här miljön tilltalar mig. Så totalt präglad av sin verksamhet. Allt som är är smide och järn och utanför brusar forsen.
Ett engelsk städ, en avskrot och en hammare. Många var de fackuttryck vi fick lära oss. Skruvstycke, nageljärn, dorn, ansättning, vällning. Vackra ord. Lika gamla som smidet och fortfarande i fullt bruk.
Spikar och krokar av olika slag. Dock ej förfärdigade av oss glada nybörjare.
Hörselskydd var nödvändigt när fjorton hammare är igång samtidigt mot fjorton städ. Synd att jag inte hade möjlighet att spela in klangen. Det lät nästan som kyrkklockor.
Stor koncentration är av nöden. Järnet kan bli för varmt och börja brinna. Järnet kan bli för kallt och spricka av den anledningen när man slår på det. Järnet lever.
En hel dags arbete och allt vi hann göra var några märlor och spikar var.
En skicklig mäster smider en spik på 23 sekunder. En skicklig mäster har lång utbildning och lång erfarenhet. Ser precis och vet precis. Kan sitt järn. Imponerande.
Tämligen trötta släckte vi våra härdar och drog oss tillbaka för att vila inför nästa dag…
Jag gick en helgkurs hos Smed-Lina i Örebro. Det var mäkta roligt.
SvaraRaderaNu har jag samlat på mig ett städ, en mängd smidesjärn och lite verktyg.
Nu saknas bara smedjan.
Tolv grabbar - och en fotograf.
SvaraRaderaHann du smida något mellan fotograferandet?
Toppen, Mira och de tolv grabbarna! Det är härligt med människor som vill lära om gamla hantverk och hålla dem vid liv. Trots den moderna tid vi lever i så behöver vi fortfarande hantverkare och deras skicklighet och unika kunnande.
SvaraRaderaFina bilder – man känner värmen, röken och hör slagen.
Vilken bra födelsedagspresent! Skickligt hantverk är guld värt förstår man nog om man försökt sig på.
SvaraRaderaSkaffaren: Ja, du med din verksamhet har väl möjlighet att få fatt på både det ena och det andra. Är det något som lockar? Tänker du skaffa dig en liten smedja?
SvaraRaderaNinna: Ja, faktiskt. Och jag är dessutom ganska van vad gäller fördelningen män/kvinnor. När jag gick på fotoskolan var vi två tjejer och fjorton killar.
Annica: Vår lärare, Per, berättade att det finns ungefär 20 konstsmeder som klarar att leva på sitt hantverk idag. Sen finns det ett antal industrismeder och byggnadssmeder och ett stort antal hobbysmeder. Men järn behövs fortfarande och någon måste kunna hantera det.
Viola: Frågan är om det inte är en av de bästa födelsedagspresenter jag fått. Och jag har fått en helt annan känsla för hantverket och bedömer järn på ett helt annat sätt idag.
Kanonbra födelsepresent! Då måste jag få passa på att göra lite reklam för Carina :http://www.carinassmedja.blogspot.se/
SvaraRadera