Bergööska huset - interiören

Tillåt mig att öppna dörren till Bergööska huset i Hallsberg. Huset som handelsmannen Adolf Bergöö och hans hustru Hilda beställde av arkitekten Ferdinand Boberg och som stod klart 1889-90.

Adolf och Hilda var föräldrar till Karin Larsson, den mångkunniga och skickliga konstnärinnan som, när hennes och Carl Larssons många barn började komma, istället fick ägna sig åt hemmet och dess utformning. Vilket hon gjorde med bravur.

Huvudingången i Bergööska huset finns idag i den utbyggnad i jugendstil som tillkom vid förra sekelskiftet.

Milt grön puts, mörklaserad träpanel och en otrolig omsorg om material och detaljer.

Från trappuppgången kommer man upp i den lilla hallen. Titta bara på måleri och färgval.

Detta lilla dörröverstycke verkar omisskännligt vara av Carl Larssons hand.

Rakt ovanför ytterdörren en trappa upp ligger ett litet blomsterrum. Där kan man tänka sig att husets damer kunde sitta och kika ut på folk och fä som rörde sig utanför på gatan.

In mot gården från hallen sett ligger Herrummet. Här kikas inte. Herrn i huset vänder ryggen mot fönstret och ägnar sig åt allvorlige ting.

Det lilla köket, troligtvis i efterhand målat i Lilla Hyttnäs-färger, ägnas åt Karin Bergöö Larssons kokkonst. Hennes receptbok finns, som sig bör, i hemmet i Sundborn.

Ett helt rum, Karinrummet, ägnas åt Karin och hennes många, vackra alster. Den nyskapande gungstolen med solroskudden…

…hennes vackra, broderade gardin, en vävstol med en uppspänd väv, en ljuskrona. Allt i välgjorda kopior från originalen på Lilla Hyttnäs. Plus mycket mer från Karins liv som skapande, kreativ kvinna.

Bonaden ovan gjorde Karin till familjens doktor i bröllopsgåva. “Lefven alltid lyckliga Just Nu önskas vår Doktor och Doktorns fru”.

Från Karinrummet kommer man in i Östra hörnrummet. Det rum som idag, näst matsalen, mest påminner om Bobergs inredning och intentioner. Rummet har varsamt restaurerats till så gott som ursprungligt skick. Golv och tak har befriats från linoleummatta, träfiberskivor och spännpapp.

På väggarna sitter kopior av de vävda tapeter som fanns i rummet från början. Även taklampan är en kopia av den ursprungliga.

Från hörnrummet kommer man ut i matsalen. Husets absoluta hjärta och höjdpunkt. Det är här Carl Larsson målar nåt alldeles uppåt väggarna för att smycka sina svärföräldrars hus. Och har man inte tappat andan innan, gör man det här.

Tre av rummets fyra väggar är prydda med målningar från familjens liv och vardag i Hallsberg. Och inte nog med det, Carl formgav även spisen, svärfaderns byst ovanpå spisen samt matsalsmöbeln Valhall.

Han måste ha haft roligt.

Tredje väggen består av en musikläktare, där jag antar att det satt musiker och kvintilerade till supén. Kanske hade man musikaftnar.

Uppe på läktaren gömmer sig en liten målad bonad av Karins hand till brodern Per och hans hustru Anna: “P. Böö. Med barn och blomma”.

Valhallabordet är dukat till fest, med stolarna stolt flankerande. Om ett ögonblick sitter gästerna till bords och förrätten serveras. Det klingas i glas, besticken klirrar och musikerna stämmer sina instrument.

Men sen går det inte längre att låta bli att titta uppåt väggarna.

Där finns Karin med Lotta och Pontus.

Där finns Suzanne, Karins och Carls förstfödda, samt Ulf, sonen de skulle förlora i blindtarmsinflammation.

I flygande fläng kommer en ung kvinna (Karins yngre syster Stina) galopperande på Storgatan. Skräckslaget kacklande far hönsen åt alla håll.

Överallt finns, förutom porträtten och de tidstrogna skildringarna av omgivningarna, fullt med humoristiska detaljer. Vem annan än Carl Larsson målar en sådan kyckling?

Eller en brandspruta? Visserligen hade svärfadern järnhandel, men ändå.

Men… det finns ett stort sorgligt men i hela den här historien.

Adolf fick aldrig flytta in i sitt nya fina hus. Han insjuknade 1889 och dog året därpå.

Istället var det sonen Per Bergöö, Karins bror, och hans hustru Anna som flyttade in i huset.

Både Carl Larsson och Ferdinand Boberg kom senare att räknas bland Sveriges mest namnkunniga konstnärer och arkitekter. Karin Larsson har först på senare år blivit så uppskattad och älskad för sin konst som hon förtjänar.

Hade Carl Larsson levat på 1970-talet hade pratbubblan till den här bilden varit: Hej då alla små, och glöm inte Raketosten.