Pennformeraren och det fnusiga vässet

Det pågår en ständig jakt på blyertspennor i det här huset. Och då menar jag sådana man hade förr (?) av cederträ som går att vässa. Ty inget annat än dessa duger till korsord.

Medan jag rotade runt i lådor och skåp, drog jag mig till minnes den gamla, svarta pennvässaren och det fnusiga vässet.

Jag blev helt enkelt tvungen att gå ner i arbetsrummet och hämta den gamle, ställa upp honom i ljuset och föreviga. Det är han värd.

Minnen från skolgången trängde sig på. Raspandet av blyertspennor i linjerade skrivböcker. Snörvlanden och stånkanden genererade av stundens allvar. Då och då avbrutet av… stolsbenen som skrapar mot golvet och någon som tassar fram och vässar sin penna.

Den stod framme på katedern, pennformeraren, och det ljudet – av roterande metall mot cederträ – kommer jag alltid att minnas.

Och doften av nyvässad penna…

Det var denna doft som föranledde min, hittills enda, konversation med Ständige Sekreteraren:

(18 maj 2009) “Hans senaste inlägg rör något så trivialt som blyertspennor, och jag kunde bara inte låta bli att gå in och kommentera, som så många gånger förr. Den här gången svarade han mej direkt. Jag blev glad.

Postat av Mira, måndag, 18 maj 2009 at 11:42: Jag klev också in här för att påminna om doften, men ser att det redan var gjort… En gammal svart bakelitvässare på skrivbordskanten, doften, ljudet och allt det fnusiga vässet i lådan under… Ja. Sinnligt!

Postat av Peter Englund, måndag, 18 maj 2009 at 11:52: “Fnusigt väss” – vet inte om nåt av orden finns i SAOB, men jag vet EXAKT vad du menar. Även det fnusiga vässet har en speciell doft faktiskt! :-)”

Ja… Sinnligt!