lördag 28 november 2009

Stockholms stadshus beskrivet i Nordisk Familjebok 1926

Stockholms stadshus, beläget i Kungsholmens sydöstra hörn med Riddarfjärden i söder och Klarasjö i öster, uppfördes under ledning af arkitekten Ragnar Östberg 1911–23.

1906 hade stadsmyndigheterna beslutit att på denna plats – "Eldkvarnens" tomt – uppföra ett rådhus (= domstolshus). Ritningar voro uppgjorda af Östberg, som vid 2 täflingar erhållit 1:a priset. Beslutet ändrades 1907 till, att rådhuset skulle uppföras på annan plats (se Stockholms rådhus) och att här skulle byggas ett stadshus (= kommunalhus) med lokaler för stadens styrelse samt festlokaler.

För det nya ändamålet utförde Östberg nya byggnadsritningar, som antogos 1911. Grunden påbörjades s. å. Bygget leddes af Östberg personligen, och Stadshuset invigdes af konungen med en storartad festlighet midsommaraftonen 1923.

Stadshusets arkitekt har i sin "Vägvisare" framhållit, att det af myndigheterna för byggnaden valda läget är "väl beräknadt att framhäfva Stockholms prägel af sjöstad", att "en lycklig ram af säregen naturskönhet och af lifgifvande samfärdsel till lands och vatten omsluter byggnadsverket". Lägets möjligheter ha blifvit fullt utnyttjade; de ha äfven gett arkitekten utgångspunkterna för byggnadens gestaltning.

Fritt och öppet beläget, breder sig Stadshuset utmed vattnen med sin långsträckta byggnadsmassa, sina kolonnader och fönsterrader, brutna af smärre torn med lifligt och omväxlande hållna hufvar. Hörnet mellan längorna i söder och öster, – alltså åt Gamla staden och Riddarholmen till – betonas af det väldiga fyrkantiga hufvudtornet (109 m. upp till krönet), som med sin fasta stenmassa sammanbinder komplexen och behärskar den med sina starka, högtstigande vertikala linjer.

Enligt de tidigare förslagen, som gällde rådhus, skulle byggnaden utföras i granit i en stil af närmast italiensk karaktär; det stora tornet var där afslutadt med en originellt formad granithuf (se fig. 2 i art. Stadshus). Då man bestämde sig för tegel som byggnadsmaterial, medförde detta väsentliga ändringar i byggnadens såväl totalkaraktär som detaljformer. Ytterligare ändringar gjordes, medan bygget fortskred – den mest i ögonen fallande ändringen gjordes 1917 och bestod däri, att den tilltänkta granithufven på hörntornet utbyttes mot en öppen lanternin af lätta, smidiga och eleganta former.

Byggnadsmassan är hållen i det handslagna teglets mörkröda färg, takfallen liksom de smärre tornen äro betäckta af koppar, hufvudtornets krön jämtede 3 kronorna därå förgyllda.

Byggnadens planform är en långsträckt rektangel, dess södra långsida vetter åt Riddarfjärden, den norra åt Handtverkargatan – stora farleden genom Kungsholmen –, då Stadshusets placering hindrat framdragandet af en strandväg.

Enligt Östbergs plan skulle gatan framför Stadshuset utvidgas till ett torg, i norr begränsadt af Stadshusets annex, Nämndhuset, hvars uppförande ingick i den stadfästa planen, men tillsvidare är uppskjutet. – Stadshusets komplex består af två delar, arkitektoniskt tydligt och bestämdt åtskilda och i det yttre i stort sedt an-gifvande sina olika bestämmelser.

Den östra delen sluter sig i fyrkant omkring Borgargården, den västra omkring Blå hallen. Till Borgargården leder komplexens huvudingång från norr. Längorna omkring Borgargården tjäna olika ändamål. Den i öster omfattar Stadsfullmäktiges rådssal jämte dithörande lokaler, dit hufvuduppgången är i hufvudtornet genom ett högst imponerande trapphus, "De hundrades hvalf" (31 m. högt).

I bottenvåningen ligger Stadshuskällaren med ingång från Handtverkargatan. Längan i söder upptages i hufvudvåningen af ett 46 m. långt galleri utåt Mälaren ofvanför kolonnaderna. I norr är Rådsvåningen med lokaler för stadens förvaltande myndigheter och nämnder. Genom Borgargårdens västra fasad går vägen till komplexens västra afdelning, egnad åt ämbetslokaler, och till Festvåningen.

Entrén är arkitektoniskt grandios och så allvarlig, som förde den till domstol och fängelse. Mellan två skeft ställda kompakta, fönsterlösa torn med olika formade kärfva, buktade hufvar leder en konvex bred fritrappa upp till 5 porthvalf bredvid hvarandra, djupt infogade i jättelika nischer. (Vid fester äruppgången till festvåningen dels genom De hundrades hvalf i öster, dels å en marmortrappa i arkadensvästra del.)

Gyllene salen, Stadshusets festsal (44 m. i längd) upptar längan mellan Borgargården och Blå hallen, midtpartiet i komplexens västra afdelning. Blå hallen, Stadshusets stora samlingssal, gör med sina röda tegelmurar intryck af gård; den är likväl täckt och får sin belysning från en fortlöpande rad af fönster högst uppe under taket på 3 sidor.

Där är också en musikläktare med stor orgel; salen har f.ö. marmorgolf, omges af granitkolonnader och har en fritrappa af marmor upp till Gyllene salen och till de korridorer, som på 3 sidor omsluta hallen. Utmed dessa korridorer äro i 6 våningar lokaler för olika kommunala verk inpressade. Äfven längorna omkring Borgargården uppta i sina 2 öfre våningar till stor del ämbetslokaler.

Det omfattande och invecklade byggnadsverket är genomfördt med en fantasi, som aldrig trutit, med outtröttlig skaparkraft, med konsekvens i uppslag och utförande. Svenska motiv återklinga flerstädes; svenskt lynne finns där också. Det eger mycken festivitas, men på samma gång lugn i sin rikedom. Storslagen verkan är ofta nådd med enkla medel.

Materialet - teglet - har medfört en sofrad, enkel behandling af ytorna, de stora, släta murarna ha fått sin prydnad hufvudsakligen af fönstrens gruppering och växlande form - i regel höga, ytterst smala fönster i praktrummen. I tjänsterummen låga, breda, anbragta så, att de på ytterfasaderna ge intryck af fortlöpande gallerier.

Pilastrarnas vertikallinjer bryta och lifva murytorna, och de smärre framskjutande tornen förmedla öfvergången mellan arkitektoniskt olika byggnadsdelar. Byggnaden eger en förvånande rikedom på fängslande detaljer, tillskapade med frisk och flödande fantasi. Detta gäller ej minst den skulpturala prydnaden, de i marmor eller granit huggna eller i koppar drifna allegoriska, mytologiska eller fantastiska figurer, som - stora och små - talrikt förekomma i nischer, på tornen, litet öfverallt på kapitäler och slutstenar och som mönstergillt inordna sig under helheten.

Interiörerna ge ofta nog prof på imponerande monumental rumgestaltning, ibland på starka, pikanta kontrastverkningar, på öfverraskande effekter, någongång tyvärr äfven på en experimenteringslust, som medfört ett och annat enstaka minst sagdt tvifvelaktigt resultat, t.ex. bildprydnaden i Gyllene salen, ett rum, som har till uppgift "att utgöra stadens högst representativa samlingssal".En mängd konstnärer har bidragit till Stadshusetsprydande.

Utan rangordning och utan försök till inbördes värdesättning skola här nämnas prins Eugen(fresker i Galleriet), A. Törneman (fresker), G. Pauli (likaså), Acke (reliefer), E. Forseth (kar-tonger till kompositioner i mosaik), skulptur af Kr. Erikson, G. och A. Sandberg, K. Eldh, T. Strindberg m. fl.

Äfven en mängd lösa konstverk har samlats där, gobelänger, skulpterade och målade porträtt, Stockholmsbilder från olika tider och gravyrer. Äfven moderna textilier och de modernt hållna möblerna äro av stort intresse. Stadshuset har ej heller behöft sakna donatorer, som med varm hand gett stora summor, särskildt till dess dekorering. I stort som i smått dominera dess upphofsmans personliga skaparvilja och smak.

Nordisk Familjebok, Uggleupplagan, 1926. (Projekt Runeberg)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.