Albert Engströms Augustenberg

1902 flyttar Albert Engström med sin familj till Augustenberg i Grisslehamn. Gården kom att bli familjen Engströms fasta punkt under många år. Först 1916 skaffar de en vinterbostad i Stockholm. Vintrarna i norra Roslagen kan vara besvärliga.



Förra gången jag besökte Augustenberg var det stängt, men den här gången gick det att komma in. Engströms bostad har gjorts i ordning av Engströmsällskapet och ser idag ut som den gjorde cirka 1910.



Och att gå omkring här känns verkligen som om man var hemma hos någon. I sovrummet ligger ratade papper hopknycklade på golvet och käppen hänger på hatthyllan som om någon snart skulle greppa den för att ta en promenad.



Väggarna är fulla av gubbar och landskap. Ömsint skildrade med säker hand.



Boken ligger uppslagen på bordet. Snapsglaset står parat. Albert är nog bara nere vid ateljén för att måla lite. Eller för att lukta på havet.




Alberts Koling är det väl många som känner till. Vad jag inte kände till var att han träffade Kolingen och hans kumpan Bobban när han bodde i just det hus som morfar bodde i som barn; Fjällgatan 12. Den så kallade Stentolvan.



Just nu läser jag om Per Anders Fogelströms Stad-serie. Där beskriver han hur gubbarna allmänt kallade cigaretterna för harset. Stockholmsslang. Albert ville göra cigarrettförpackning. Ingen ville köpa idén.



Ända sedan jag var barn har jag uppskattat Engströms gubbar. Jag kunde flera av historierna utantill och citerade dem gärna; -Där kommer ett tåg till, och dä gir jag fanken! sa stinsen, satt på perrongen, firade semester eller -Det var fan med småfesk! sa gumman som klivit i vattnet, skulle döpas.



-Ta en kaka till, pastorn. Liket har själv bakat dom! sa gumman på begravningen. Eller Kolingen som tittar bedrövat ner i sin mössa; -Inge foder har'u å inge foder får'u, men fetare blir du för var dag...

Men utan hans bilder till blir det liksom ingenting...



Han var beläst, an h'Engström. Överallt finns böcker. Staplade på golvet, på skåpen, på skrivbordet. Uppslagna här och där. Lämnade mitt i ett skeende, i en mening. -Jag ska bara...






1919 blir Albert ledamot av Akademien för de fria konsterna och 1922 ledamot av Svenska Akademien. 1925 till 1935 tf professor vid Konsthögskolan. Och här hänger hans lagerkrans...




Albert med sin familj. Hustrun Sigrid, döttrarna Lisa och Malin och sonen Lars-Bruno.

Han skriver så fint om sonen och sin gård i "En dag i Grisslehamn" från "Hemma och på luffen"





Jag smög nästan omkring i huset. Som om jag störde. Som om jag kommit och knackat på och ingen öppnat och jag ändå gått in för att se om någon var hemma. Nej - de är nog till affären. Eller vid stranden.





Trots att här var avspärrningar för att besökare inte skulle toffla runt på trasmattorna eller sätta sig i sängarna, så kändes det ändå som ett hem. Påtagligt. Märkligt.








Det här trappräcket fann jag lustigt. Lyste i glada, varma färger i övre hallen.





Med vilken kärlek den här rospiggen är porträtterad. Eller om han var smålänning. Föra penna kunde han, Engström, i alla fall. Och inte bara föra penna, utan även göra det med en oerhörd värme och respekt för modellen.




Nej, det var ingen hemma den här gången. Jag tackar för besöket och återvänder senare.



Ussare, kvanting! Akta're för kitt!

Bilderna publicerade på min blogg med tillstånd av Roffen Engström. Alberts barnbarn. Tack!