Vattenhjul, stånggång och vändbrott

Kan ni tänka er gruvarbete före elektricitetens tid? Med gruvgångar och schakt som sträckte sig hundratals meter under jord. Under grundvattennivån. (Jag menar, bortsett från dålig luft och usel belysning.) Fick man inte bort vattnet på något sätt, skulle gruvhålen bli vattenfyllda på nolltid.

Men det fick man. Med hjälp av…   vatten.

Det har funnits en stånggång (eller konstgång) i Pershyttan sedan slutet av 1600-talet. Från början var den 600 meter lång och hade två vändbrott där kraften ändrade riktning mot gruvorna. Det var ju inte alltid som stånggången gick att lägga vinkelrätt mot gruvan, alltså måste gången kunna vinklas.

I hjulhuset finns det stora vattenhjulet, som är ett överfallshjul på 15 meter. Och det som gjorde Mira alldeles väldigt lycklig, var att gången var…  igång.

Vattnet leds från Smygarebäcken via en ränna i trä.

Vattenhjulet får stångarmarna att röra sig fram och tillbaka under ett förfärligt gnissel och knak. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka.

På sina ställen måste stångarmarna skarvas och detta gjordes på det här intrikata viset; en blixtskarv. Vackert!

Gången är bara i bruk så långt som rödfärgen sträcker sig, och är därefter kapad. Att ha den igång hela vägen skulle nog te sig alltför kostsamt.

Och här har vi första vändbrottet. Den isärtagna blixtskarven grinar mot oss som en åldersstigen drake. En drake som gjort sitt och tystnat för alltid.

1930 ersattes stånggången vid Pershyttan av elektriska pumpar. 

Vilket får mig att börja fundera på el- och oljeberoende. Sverige är ett vattenrikt land, och vattnet rann i stort sett alltid på en sån här plats. Men strömmen kunde gå och oljan kunde ta slut. Och ja…  Oberoendet gick åt pipan.

Roligt är i alla fall att gången hålls i skick, så att man kan få se hur det fungerade. Enkelt, hyfsat driftsäkert, miljövänligt och gräsligt skramligt.