Kronobergsstationen

Jag råkade lite föraktfullt säga i mitt förra inlägg, det om stånggången i Pershyttan, att man hade gjort sig beroende av el när gången togs ur bruk. Men nu hampar det sig ju faktiskt så, att jag är tämligen förtjust i elektricitet också. I alla fall arkitekttur och apparatur i elektricitetens barndom.

Men nu ljuger jag ju igen. Jag är intresserad av el nu också, och har alltid varit det. Jag minns tydligt när jag bad min gamle fysiklärare noggrant förklara för mig det här med resistans. –Om inte Ohm hade funnits, hade apparaten brunnit opp! sa han.

När man sen kombinerar elektricitet med min favoritarkitekt, Ferdinand Boberg, ja då blir det riktigt roligt.

Jag hade tillfälle häromsistens att slinka förbi den gamla Kronobergsstationen på Kungsholmen i Stockholm. Eller det som är kvar av den i alla fall. Vilket just nu bara är fasaden.

Stationen invigdes 1903 som en understation till Värtaelverket. En omvandlingsstation från växelström till likström, som var det som stockholmarnas hushållsel bestod av då.

Fördelningsstationerna skulle ligga nära brukarna för att undvika ledningsförluster; där fanns också Tulestationen på Norrmalm, Katarinastationen på Söder och Djurgårdsstationen till norr därom liggande fäbodar.

1984 ville Stockholm Energi riva den gamla stationen och bygga ny fördelningsstation plus bostäder och kontor i kvarteret. Men byggnaden hade gått och blivit q-märkt under tiden och stadsbyggnadskontoret hade som krav att åtminstone fasaden skulle bevaras. Och tur var väl det…

Fast jag kan tycka att nyteglingarna gjorts en smula okänsligt här och var. Titta särskilt under skylten på bild nr två. Inte så fint.

Men det är Boberg ändå och det är hans typiska trefaskablar som dekoration på fasaden.

Bild från Wikimedia Commons.

Maskinhallen, bild från Stockholmskällan.