Anna Lindhagen och Stigbergets Borgarrum
Uppe på Fjällgatan på Söder i Stockholm ligger ett litet museum. Det är väl inte ett av stadens mest kända eller välbesökta museer, ändå måste man nog kalla det tämligen unikt.
Anna Lindhagen, som levde mellan 1870 och 1941, var dotter till Albert Lindhagen, han med stadsplanen.
Anna hade bland mycket annat tre stora intressen i livet, stadens skönhet och särart, barns och kvinnors väl och ve samt koloniträdgårdar.
Hon ivrade för att de småskaliga miljöerna på Söder skulle bevaras och i den andan såg hon till att skapa ett museum av ett borgerligt hem, som det fanns rätt många av på just Fjällgatan. Här kunde till exempel en enkel borgare, en lägre ämbetsman eller en handelsman ha bott i 1800-talets Stockholm.
Igår besökte jag då detta lilla hemtrevliga museum, Stigbergets Borgarrum, och fick en fin visning av en av medlemmarna i föreningen Stigberget.
1929 hyrde Anna Lindhagen andra våningen på Fjällgatan 34, och kunde där börja inreda det museum hon länge drömt om att förverkliga. Med hjälp av gåvor, donationer och egna möbler började borgarvåningen växa fram. Samtidigt bildades föreningen Stigberget som vårdar och sköter om våningen. Huset ägs av staden och har ett antal andra hyresgäster.
Men Anna ville inte att detta skulle vara ett stelt museum enbart, utan att här skulle vara liv och rörelse. Därför anordnades (och anordnas fortfarande) musikaftnar, föredrag och samkväm. Våningen går numer också att hyra för mindre fester och föreningen anordnar, som igår, visningar.
Det vilar någon sorts stillhet och ro över de här rummen. Utanför fönstren breder Stockholms mest spektakulära utsikt ut sig, på sommaren rör sig turisterna i en strid ström nedanför på Fjällgatan och nere i Stadsgården morrar stressade bilister fram och tillbaka.
Men på något sätt är det som om det inte når hit. Ögonen och sinnet går över detta storstadslarm och landar i de gamla tingen, de vackra rummen och den stillsamma atmosfären.
När jag gick omkring här, slog det mig plötsligt att detta skulle kunnat vara mormors mormors och morfars hem. Mormors morfar hade burskap i staden, och var således en av de enkla borgare som bodde just här på Söders höjder, om än inte på Fjällgatan. Till Fjällgatan flyttade först senare morfar med sin familj.
Helt plötsligt fick de här rummen och de här tingen en helt annan innebörd.
Min egen historia.
På gården bakom huset ligger den lilla oas som numer kallas Anna Lindhagens täppa. Dock lite mer åt höger än vad som syns på den här bilden.
Till och med en sådan här docka finns efter mormor. Dockan Karin, som man bara fick ta fram och titta på då man var sjuk och stillsammare än vanligt.
Sovrummet. Det vita skåpet.
Fylld av en stillsam och nöjd melankoli traskade jag Fjällgatan och Katarinavägen hemåt i skymningen och tänkte… Ja, Stockholm är min stad. Det som är Stockholms innersta kärna. Stadens vilande själ. Inte hetsen, stressen och ytan.
Bronsen av Anna Lindhagen på första bilden är gjord av Kerstin Kjellberg-Jacobsson.
Tänk, precis samma tanke fick jag. Att det är en del av vår historia. Eller skulle kunna vara.
SvaraRaderaSe nedan morfars beskrivning av ett "enkelt medelklasshem" i Stockholm vid förra sekelskiftet.
RaderaJag minns mycket bra våra rum i denna lägenhet. Vi hade en rätt stor sal åt gatan, möblerad med våra svarta salsmöbler från Stockby – det runda bordet mitt i salen, under en antik fotogenlampa som hängde mitt över i taket (en vacker pjäs som jag nu gärna skulle ha velat ha till minne), 4 svarta pinnstolar rundt omkring. Den antika klockan i svart och guld – med kineserier – på ena långväggen till vänster om den gamla stora taffeln i valnöt. Till höger om taffeln i hörnet mot gatan ett litet sött svart spegelbord med en antik spegel ovanpå. På andra långväggen vårt vackra antika 1700-talsskåp (både klockan och skåpet finnas lyckligtvis kvar, även det runda bordet – fast det nu är ommåladt.
SvaraRaderaÅt gårdssidan låg Fars och Mors sängkammare. Där hade de en gammal fin ”imperialsäng” – alltså utdragssäng – i mahogny med hög, vackert profilerad bakgavel. Det var alltså en stor bred gemensamhetssäng, sådan som brukades på denna tid. Den sköts ihop vid uppbäddningen, och Mor hade ett vackert spetsöverkast över sängkläderna. Vidare fanns i sängkammaren Fars gamla vackra chiffonier, som ännu finns kvar. Där hade han sina papper och handlingar.
Mor hade sin stora byrå och ett gammalt sybord samt väl ytterligare några småmöbler som jag inte längre minns. Så var det min systers rum som låg åt gatan – mitt för köket, som var jämförelsevis stort. Där hade hon den stora inventionssoffan, beklädd med klarröd ”rips”. Högt ryggstöd med virkad antimakass – som ju också brukades på denna tid. Ovanför den stora soffan en lång hänghylla som min syster själv målat och dekorerat. Där stod släktporträtt och div. småsaker. Snett i ett hörn min systers byrå, likaså med porträtt och småsaker efter den tidens sed. En del söta tavlor på väggarna, bl. a. A. Astis ”Epapomissement” i färgreproduktion, som jag skrivit om på annat ställe. En tavla som jag beundrade omåttligt som pojke. I min systers rum stod också Fars rätt antika skrivbord, som inte fick plats någon annanstans.
Tapeterna i detta rum voro mörkröda, i breda ränder. I taket en gammal antik röd ampel – den vet jag inte vem som sedan fick…
Vi hade också ett stort bokskåp, tämligen fullt med böcker. Det stod åtminstone någon tid i salen. Och chiffoniern stod långa tider inne i min systers rum på långväggen midt emot soffan.
Detta vårt hem var väl ytterligt enkelt, ett medelklasshem på den där tiden, kanhända något i underkant. Någon vidare nedärvd smak hade vi ju inte. Men det var ett rejält och gott hem. Och min Moder skötte det lilla vi hade med stor omsorg och god förtänksamhet.
Jag fäster mig vid fördelningen av ebenholzen och elfenbenet på pianot, så vackert.
SvaraRaderaMu
Mm, den är fin. Det brukar ju vanligtvis vara tvärt om.
Radera