Dalakolonin på Bosön

De fick inte någon utkomst under vinterhalvåret, dalfolket förr i tiden. Därför vandrade de mot Stockholm för att tjäna herrar med pengar. De gick på herrarbete. De arbetade i fabriker, som roddarmadammer, som mursmäckor, i trädgårdar, i hamnar, på byggen och på sågverk.

På våren vandrade de hem igen, då de behövdes i jordbruket, till sådd och slåtter. För att till hösten traska hela den långa vägen tillbaka till storstaden.

Ofta gick de i sina folkdräkter under vandringarna och utgjorde säkerligen ett färgglatt inslag i den grå vardagen. Och de höll ihop.

1902 bildades Dalaföreningen i Stockholm. Det rådde brist på föda och man sökte därför efter en plats att odla på.

1918 fick Dalaföreningen arrendera 8 hektar mark av Lidingö villastad på östra delen av Bosön för att anlägga koloniträdgårdar.

På 1920-talet började stugor byggas härute. Rödmålade stugor på cirka 15 kvadratmeter med vitmålade knutar, snickarglädje och fönsterluckor.

1953 fanns här ett fyrtiotal stugor och då fick det vara nock. Inga fler stugor byggdes.

Den ljumma septemberkväll som jag – som av en händelse – hittade hit, pågick fortfarande en del aktiviteter i stugor och trädgårdar.

Någon räfsade, någon annan bar in trädgårdsmöbler och i bastun nedan pågick bad.

Rakt i norr ligger Askrikefjärden och den typiska Roslagsnaturen tycks skilja sig ganska väsentligt från vad dalfolk är vana.

Möjligtvis kan blåbärsris, lingonris och barrträd kännas en smula hemtamt.

Hela området är, jag kan inte säga annat än, förtjusande. De små stugorna, trädgårdarna, stämningen och den välskötta ordningen.

Och naturligtvis står en typisk dalamidsommarstång på ängen utanför bystugan.

Tydligen fordras än idag anknytning till Dalarna för att man ska kunna få tillgång till en stuga här.

Undras om det räcker med att det nu och för all framtid kommer att stå födelseort Aspeboda i mitt pass?