Svenska Turistföreningens Årsskrift 1908

Sveriges förste turist

Föredrag hållet vid Svenska Turistföreningens årsmöte 1908
Af L. A. Jägerskiöld

”I höstas fick jag en uppmaning från Turistföreningens sekreterare att å Föreningens årssammankomst hålla ett föredrag' om Sveriges förste turist. Först tvekade jag om hvem han kunde mena. Jag förstod nog, att ej var det den där dådkraftige vikingen, som borta i fjärran Miklagård ristade upplandsslingor och runor på Pireus' marmorlejon. Ej heller kunde han gärna i denna församling och af mig önska en skildring af hur svenske män under storhetstiden sågo sig om i världen med de väldiga krigarkonungarna som förare, med svärdet som vandringsstaf och med läderkanonerna bland packningen. Ett ögonblick tänkte jag på Resare-Bengts halft mytiska vandringssaga, men så föll min blick på en rad längre ned i brefvet, och där läste jag biskop Billings bevingade ord sen i våras om 'honom som upptäckte Sverige', och då stod det ju klart för mig, att han med Sveriges förste turist menade Carl v. Linne."

Försvunna Skånska medeltidsstäder är ju onekligen en rubrik som låter spännande, och den gode Alfred B. Nilson räknar i sin långa artikel upp platser som Aos (Åhus), Whae (Vä), Tummaethorp (Tommarp), Rynestadh äfven kallad Luntertun och Bothstede (Båstad). Låter som en trevlig sökrunda att göra i försommar. Med husbilen.

Under rubriken Från Botkyrka till Salem, några vägledande ord för dem som besöka dessa bygder berättar K. J. Henrik Wittrock följande om vattenledningsverket i Norsborg:

“Vid Norsborg uppfördes den nya vattenledningens hufvudstation, och här finnas nu en ståtlig byggnad med de för vattnets befordran kraft- och pumpmaskinerna, sex stora cementerade, med glasstak öfverbyggda filtreringsbassänger samt diverse smärre hus. Bornsjövattnet ledes i en tunnel från sjön till Norsborgsverket; tunneln är närmast Bornsjön sprängd genom berg och har här en diameter 2,2 m, går med något minskad vidd genom lösa jordlager och fortsättes så af en ledning af armerad betong med 1,3 m. genomskärning. Ledningen från Norsborg till Stockholm, som i december 1904 sattes i förbindelse med stadens rörnät, är nära 1.6 km lång och består af metervida asfalterade järnrör. Den är afsedd för framförandet af hög 50.000 kbm. per dygn och lämnar för närvarande ungefär hälften af det vatten, som förbrukas i Stockholm; den andra hälften af den behöfliga kvantiteten hämtas fortfarande från Årstaverken. Vattentillgången i Bornsjön är emellertid så stor, att man efter framtida utvidgningar af anläggningarna kan härifrån taga mångdubbelt större vattenmängd, än som nu sker.”

Att ge sig ut på skolresa i 1900-talets början kunde uppenbarligen te sig som ett tämligen lyxigt företag, och en skollärare Victor Haak inleder besviket sin artikel “En skolresa till Stockholm” så här:

“Redan det år, då skolresebyrån i Stckholm första gången trädde i verksamhet, tänkte jag företaga en skolresa till hufvudstaden. Förslaget framkastades i skolan och mottogs med hänförelse af eleverna men icke så af föräldrarna. När det blef allvar af fick icke ett enda barn följa med. Man hade icke råd att kosta på sina barn en dylik lyxresa; och så fick frågan förfalla för den gången.”

Först då Svenska Turistföreningen började dela ut resestipendier, kunde barnen från den lilla småländska skolan få göra sin resa. Vad hela härligheten, lyxresan, kostade för 10 elever framgår av uträkningen ovan. Och då hade, förutom resestipendiet på 60 kronor, barnen fått jobba med att gräva och städa samt ortens föreläsningsförening bidragit med 8 kronor. Bortskämda var då ungarna inte på den tiden…

Och så följer ett antal fotografier mottagna från medlemmar runt om i landet. Någon har fotograferat sin gris, någon hemmagatan och ytterligare någon sin gamla mormor…

“Den 8 juni 1907 öppnade Nordiska museets nya byggning sina portar för allmänheten. Detta är en verklig märkesdag ej endast för museet. Och den, som nu kommer upp till Stockholm med minnet af museets första lokaler i de två små flyglarna vid Drottninggatan, måste medgifva, att en större skillnad än mellan dem och professor L G. Clasons storartade museibyggnad på Lejonslätten kan man knappast tänka sig. Då man passerat den af Carl Eldh dekorerade portalen, kommer man genom en vestibul in i den väldiga hallen, om hvars storlek man kan göra sig en föreställning, då man får veta, att den invändigt är 126,6 meter lång, under det att Uppsala domkyrkas yttre längd är 118,7 meter. I en absid midtemot ingången tronar Karl Milles polykroma kolossalstaty af gamle kung Gösta. Hallen skall en gång inrymma lifrust- och klädkamrarna, men dessa hafva ej ännu hunnit blifva uppställda. Rundt kring hallen löper ett öppet galleri, och från dess balustrad nedhänga ett urval af svenska armens gamla fanor. Utomkring denna midthall löpa slutna gallerier i tre våningar, i hvilka Nordiska museets samlingar äro inrymda.”  Nils Sjöberg.

Så. Det var ett litet axplock ur Svenska Turistföreningens Årsskrift anno 1908.

Vinjetterna är som vanligt gjorda av fröken Emmy Biberg. Vem som gjort det monokroma omslaget med de för tiden så vanliga tallarna, framgår inte. Det ser inte så bibergskt ut. Det verkar stå någon signatur i nedre, högra hörnet, men den går inte att tyda. Tidstypiskt är omslaget i alla fall.