lördag 29 oktober 2011

Helene



Jag har snart läst ut boken Helene, en roman om konstnären Helene Schjerfbeck av Rakel Liehu. Och jag vet inte vad jag ska tycka.

Helene Schjerfbeck har följt mig genom livet. Ända sedan jag såg hennes verk på Nationalmusei utställning våren 1981 har hon följt mig. Jag köpte utställningsaffischen då och var jag än bott sedan dess har hon suttit ovanför min säng. Utom nu, men det är en annan historia.

En roman om konstnärinnan Helene Schjerfbeck... Inte en biografi. En roman. Det betyder att man gör konstnärinnan till sin. Lägger sina egna ord i hennes mun, och jag vet inte vad jag tycker om det. Alla hennes innersta tankar och funderingar. Hennes skaparvånda, hennes relationer. Hennes allt. Henne.

Jag vet inte vad jag tycker om det.

Rakel Liehu behandlar henne väl. Helene skulle kunna ha fungerat precis så som hon skriver. Men jag undrar utan att veta; Vad har hon byggt sina tankegångar på? Brev? Dagböcker? Eget?

Rakel Liehu skriver underbart. Många av hennes ord, lagda i Helenes mun, skulle jag vilja skriva ner och gömma. Men... Är det Helene? Kommer jag någonsin att kunna se på Helenes bilder igen utan att tänka Rakel Liehus ord?

Ibland undrar jag... Får man göra så här? Får man tänka och skriva en annan människa? Som levt, som funnits och haft sitt eget? Visst, det får man kanske. Men jag får svårt.

Jag vill i Helene Schjerfbecks bilder tänka själv, fundera, forma, ana. Se mina egna antydningar. Själv förstå.

Det är som att tvingas läsa en bildtext som man inte vill ha.

Jag skulle inte plockat upp boken på biblioteket. Inte om jag velat ha "min" Helene ifred. Men den är bra, boken. Jävligt bra. Jag vet inte om jag älskar den eller hatar den.

***


Helene... Jag såg dina självporträtt på en liten utställning för många år sedan. Kol. Mörkare och mer avskalade för varje år. Nakna.

Jag var ensam i lokalen. Inför ett av dem - bara några svarta streck, knappt en ansiktsoval, antydan till ögon, en gapande mun - föll jag i så våldsam gråt att jag knappt kunde se.

Helene.

Jag har aldrig sett just det lilla självporträttet igen...

7 kommentarer:

  1. Jag har också tänkt skriva om det här. Inte om Helene - men om oskicket att skriva romaner om avdöda personer. Somliga tycker det är OK, medan andra med mig tycker att det är förfärligt.
    Margaretha

    SvaraRadera
  2. em: I somras läste jag Drömmaren och sorgen av Eva-Marie Liffner. En roman om arkitekten Lars Israel Wahlman. Och blev rent ut sagt urförbannad. Effektsökeri, vad annat kan jag kalla det. Han är en människa som funnits och så har hon förknippat honom med... det där. Historien i sig är spännande, om hom bara givit fan i att kleta på den på en historisk person. Du märker hur arg jag är, va... Så jag håller med.

    Rakel Liehu har i alla fall varit... snäll.

    SvaraRadera
  3. Ska man lägga sina egna ord i någon annans mun - då får man nog ta till en fiktiv person.

    SvaraRadera
  4. Jag tycker det är en själslig våldtäkt.

    SvaraRadera
  5. Ja, det är något olustig över det där. Antingen får det väl vara ”på riktigt” eller ”hitte-på”.
    Eller att det verkligen utgår från huvudpersonens dagböcker eller andra källor. Står det inget om det i din bok?
    För många år sedan läste jag en biografi om Mary Kingsley, forskningsresande i Västafrika, skriven av Signe Höjer. Jag vill minnas att hon, författaren, verkligen hade forskat på Mary Kingsley och inte gjort det här s.k. effektsökeriet. Men jag kanske minns fel?
    Tyckte i alla fall mycket om den.

    SvaraRadera
  6. Ninna: Jo. Det känns en smula som effektsökeri... Åka bananskal på ett känt namn...

    Skaffaren: :-p

    Jessica: Håller med! Jag läste i somras Bengt Jangfeldts biografi över Axel Munthe, och där kan man tala om researcharbete. Det fanns väl inte en rad skriven om Munthe som inte Jangfeldt läst. Sen får man själv bilda sig en uppfattning om hur han var som person. Gillar det förfaringssättet bättre.

    SvaraRadera
  7. Ännu en beröringspunkt. Helene. Hon följer mig överallt, varje gång jag ser en ljusspringa under en medeltida kyrkodörr, rosor så som bara hon kunde måla dem. Såå före sin tid.

    Och så de avskalade porträtten - ända in i döden.

    Läs igen Lena Holgers bok om du vill komma ifrån "romanformen". Jag gillar inte heller sånt, det är väldigt pretentiöst tycker jag.

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.