Andlöst i bergets innandöme

-Du bara måste se La Grotte des Demoiselles! sa Hussen som varit där som tonåring. -Helt fantastiskt!

Med GPS:en inställd på Saint Bauzille de Putois slingrade vi oss fram genom Languedoc Roussillon till vi nådde Héraultdalen. En slingerväg uppför bergssidan där vi undrade om det verkligen fanns något däruppe och om det gick att vända med husbilen.

Det gjorde det. Där fanns stor parkering och fräsch servering men… ingen skugga. Hunden… Det blev till slut ingen annan råd än att Hussen, som sett grottan förut, stannade kvar utanför. Det var 28 grader varmt.

Jag skulle gå in ensam. Jag var nervös. Jag lider av svindel och visste inte vad jag skulle få se. Det var oerhört spännande.

Tunneln (uthuggen 1929) som idag leder in i grottan är 160 meter lång och lutar ganska brant uppför. Gruppen som skulle gå in steg på vagnen och så började färden uppåt och inåt.

Guiden, som verkade mycket kunnig, talade enbart franska och jag förstod bara vart femte ord, men det jag fick se därinne räckte gott och väl för att sätta både fantasi och balanssinne i gungning.

Sägnen säger att en ung occitansk herdepojke, på jakt efter ett förrymt får, dråsade ner i ett hål i berget. Väl därnere blir han alldeles till sig i det han tycker sig se “Bauma de las fadas, de las damaiselas”, en grotta fylld av feer och fröknar.

Det första forskarbesöket gjordes på 1700-talet men den som var först med att göra en direkt vetenskaplig beskrivning av grottorna var grottforskaren Edouard Alfred Martel, 1883.

När den nya tidens fe, elektriciteten, trädde in på banan kunde bergets inre belysas och beskådas i all sin makalösa prakt. Och det gjorde vi. Först de övre rummen och gallerierna. Redan här börjar allas kameror rassla och pipa och jag vägrade i det längsta att dundra på med blixt. Befintligt ljus, 1/30-del och fullglugg och så fick det gå som det gick.

Här trillade herden ner. Enligt sägnen. Hur han nu överlevde. Färden härifrån gick via de första grottforskarnas väg, Djävulens steg, in i ytterligare en sal och ut genom en trång gång… Och här blev det stopp. Folk gick liksom bara inte vidare.

När det äntligen blev min tur att komma ut i gångens öppning, sjönk jag ner och blev sittande på trappsteget. Tänkte… Om jag sätter mig här och skriker, så får de bära ut mig baklänges.

Vad jag såg ut i, går inte att beskriva. Än mindre visa på bild.

La Cathédrale. Katedralen.

52 meter hög, 80 meter bred och 120 meter lång och överallt dessa trädlika stalaktiter som fick mig att tänka på Lothloriens träd, Mallorn. Tankarna på Moria var inte heller långt borta.

Trappan satt lite FÖR högt upp, var lite FÖR brant och räcket var lite FÖR lågt för att Mira skulle må riktigt bra. Dessutom var trappstegen fuktiga. Allt var förresten fuktigt.

Tillvaron just då gick ut på att ta sig ner fot för fot, spärra upp ögonen, fotografera och försöka hålla svindelkänslorna borta så gott det gick.

Till slut kunde jag inte hålla mig längre, utan blev tvungen att fyra av några blixtar. Jag kunde liksom inte tänka mig att komma ut härifrån utan en enda bild värd namnet.

Så här i efterskott förvånas jag över att den inbyggda flashen på min Nikon D200 verkligen lyckades lysa ut som den faktiskt gör. I detta gigantiska rum. Den tog väl i så den nästan sprack.

I förgrunden på bilden ovan syns stalagmiten "Vierge avec son Enfant", Jungfrun med barnet. Det har tagit henne årtusenden att finna sin form och hon växer fortfarande. Oändligt långsamt.

Och trapporna! Ser du trapporna högt där uppe? Där gick vi!

Fullständigt överväldigad tumlade jag ut i värmen och solskenet igen, lätt förvånad över att ingen som helst skyddsutrustning delats ut, inte ens hjälmar. Något sådant skulle aldrig gå i Sverige. Dessutom hade de släppt in en tant i sandaletter. Stackars hon. Visningen tog två timmar, och känslan satt i resten av dagen. Och lite till.

Visa större kartap>

Musik: Empire Brass Quintet - Spiritual Dance