söndag 25 april 2010

Gökboet

Jag har varit på teater!

Amatörteatern Studio 32 i Uddevalla gav sin version av Gökboet efter Ken Keseys roman. Romanen som Milos Forman gjorde film av 1975. Filmen som blev en klassiker med Jack Nicholson som den rebelliske McMurphy som hamnar på dårhuset.

I den här västsvenska uppsättningen blev avdelningen en kvinnoavdelning. Kanske mest för att de flesta skådespelarna råkade vara kvinnor, men i och med denna lösning fick dramat ytterligaren en dimension.

Det hela blev plötsligt en inte bara en kamp mellan den "friska" världen och den "sjuka", utan också mellan mansroll och kvinnoroll. Förtrycket blev så skriande uppenbart.




Teaterrummet är litet och intimt. Publiken sitter i gradäng i vinkel på två sidor och scenen tar upp resten av rummet. Som betraktare befinner man sig mitt i händelsernas centrum.



Naima, Drottningen, har funnits på avdelningen länge. Hon betraktas som dövstum och är vårdarnas hackkyckling. De två kvinnliga vårdare som slickar uppåt och sparkar neråt. Två kvinnor minst lika mycket i kläm som patienterna.

Naima talar med sin far. Vi hör hennes röst men ser henne inte tala. Hon kommer från sameland och vi förstår att hennes folk och familj utsatts för övergrepp. Naima har valt glömskan och tystnaden. Endast genom hennes inre dialog kan vi ana vad hon har utsatts för.




Den paranoida Tequila säger inte heller så mycket. Hon gungar, vaggar, plockar, plockar, plockar med sina fingrar, kliar osynliga sår och snurrar håret i tofsar. Hon ser fiender överallt och den enda tröst hon finner, är i sin osynliga vän Kicki.

Barbro verkar i mina ögon mer frisk än sjuk. Hon har en härlig humor och en stor portion snuskig fantasi. Kanske ses hon som för frispråkig. Kanske säger hon det som de flesta kvinnor skulle vilja säga men inte törs. Barbro stickar och stickar på en lång remsa. -Den dag jag hamnar på Stormen, säger hon och rycker i tåten, då ska den här bli min livlina.




Ellen styrs av ett strängt överjag. Hon är proper och duktig och utsedd till patientrådets ordförande.

Paula är arg. Paula bygger på en bomb som hon ständigt bär med sig i en låda. Paula visar finger och svär och tycker världen kan fara åt helvete.

Angela - den sköra Angela som stammar och är livrädd för sin far. Angela som bär bandage om sina handleder sedan hon försökt skära av sina pulsådror.




Här finns också Harriet, som bär sitt barn tätt, tätt intill sig. Fastvirat vid bröstet med en sjal. Harriet som skriker -Rör honom inte, han är min! och -Far åt helvete! så fort någon kommer för nära. Harriet som är sluten och vidöppen på en och samma gång. Hon är som hela gruppens högtalarmembran. Hon darrar vid minsta störning.



Till den här gruppen, fastlåst i räddhågade ritualer, kommer en dag en ny patient, den fräcka, utagerande Katja. Katja har levt livet. Hon har varit soldat men kommit lite på sned. Och efter hennes ankomst blir ingenting sig likt.



Doktor Sten är avdelningens föreståndare och en obehaglig figur med sirapslen stämma. Under förevändning att vilja vars och ens bästa är han en förtryckare av sällan skådat slag.



Katja vänder upp och ner på gruppens hela tillvaro. Hon ifrågasätter, skrattar doktorer och vårdare rakt upp i ansiktet, spelar kort, slår vad och käftar emot.

Vid den ständigt återkommande gruppterapin sätts allting på sin spets. Doktor
Sten spelar ut sina patienter mot varandra och kvinnorna låser sig än mer i sina roller och vanföreställningar.



Men Katja ger sig inte. Hon vinner kvinnornas vänskap och förtroende och plötsligt kan man få höra skratt på avdelningen igen. En natt i dagrummet ger hon den dövstumma Naima sitt sista tuggummi och inte förrän Katja håller på att gå därifrån fattar hon att Naima sagt -Tack!



Efter en fotbollsmatch i dagrummet skickas Katja och Naima iväg för att få ECT-behandling. Elchock. En behandlingsmetod som var vanlig då, på 1970-talet, och som återigen används alltmer och ifrågasätts alltmer.



Den förvirrade medicine doktor Fjällman kommer till avdelningen för att berätta om sin forskning om ECT. Han stapplar, stirrar tomt, flinar och bedyrar att elbehandlingen är inte farlig alls. -Jag bad mina assistenter att testa den på mej själv - och se! Jag mår ju alldeles utmärkt!




Med hjälp av den alkoholiserade nattvakten Ulla och sina goda vänner Alex och Teo ordnar Katja en fest för sina medpatienter. Spriten och musiken flödar. Det dansas och dricks sprit ur droppåsar. För första gången på många år har alla verkligen roligt...



...och Ellen ordnar bröllop för Alex och Angela med Harriet som altartavla. Angela ska äntligen bli av med sin oskuld och det nyvigda paret smiter iväg till den madrasserade cellen.



Just när festen är som roligast kommer doktor Sten. Alex och Angela blir avslöjade och doktor Berg hotar med att berätta för hennes far. Angela tar i förtvivlan sitt liv och Katja förs iväg med våld. Nu ska hon få den elchock som äntligen och slutligen lugnar ner henne. Hon utgör ett hot mot hela avdelningen och tillvaron för de sju kvinnorna. De börjar ju leva, tänka, minnas, skratta, ifrågasätta... Framför allt utgör hon ett hot mot doktor Berg och hans auktoritet.

Efter ett tag börjar kvinnorna undra vart Katja tagit vägen. -Hon kommer snart, lugnar doktor
Sten. Och det gör hon. I rullstol. Med tom blick, dreglande. Borta för världen.



Naima, drottningen, samekvinnan som med Katjas hjälp börjat minnas igen, står inte ut med att se sin vän så här. Hon hämtar Barbros långa, stickade remsa och stryper Katja.

-Du måste härifrån nu, Naima, säger kvinnorna. -Du kan inte vara kvar! Tillsammans försöker de slita loss gallret ur fönstret. Det misslyckas. -Jag vet! skriker plötsligt den barska Paula och springer och hämtar sin bomb. Hon apterar den vid fönstret och tänder stubinen. Ingenting händer. Paulas mödosamt hopknåpade bomb löser inte ut.

Situationen börjar bli desperat. Då går Naima fram till fönstret och stämmer upp en jojk. Röst och minnen kommer tillbaka till henne och hon jojkar så taket lyfter sig och fönstret flyger upp. Hon klättrar över karmen och hoppar ut. En efter en följer kvinnorna henne ut genom fönstret.



Den sista att gå till fönstret är Harriet. Halvvägs framme hejdar hon sig. Går tillbaka till den döda Katja och lägger sin älskade docka, sitt barn, i hennes knä. Sen hoppar även hon ut genom fönstret och försvinner i natten.

Jag har sett filmen Gökboet många gånger. Den ingick till och med i min psykologiundervisning på gymnasiet. Det var på sjuttiotalet och ifrågasättandet av den traditionella psykvården började ta fart på allvar.

Den här pjäsen känns precis lika angelägen och aktuell idag. Ett gökbo, spelad på en liten teater i en landsortsstad av ett amatörteatersällskap som ställer de stora frågorna på högkant med en inlevelse och ett engagemang som inte står det stora elefanterna efter.

Förtvivlan och rädsla ställs mot befriande humor och skratt. Doktor
Sten, med sin maktfullkomlighet och mångordiga påstådda välvilja är fruktansvärd. De sju kvinnorna visar var och en naket och övertygande sina fasor och tillkortakommanden, men också sin växande tilltro till sig själva, till varandra och till sin vän Katja, katalysatorn som kommer in och rör runt i grytan, men som själv bryts ner och stukas på slutet.



Amatörteater - javisst - men när den är som allra, allra bäst! Tack!

Gökboet
En pjäs i två akter av Dale Wasserman. Svensk översättning av Börje Lindström. Bearbetning och regi av Roger Janerfors. Studio 32 Uddevalla. Musik Mari Boine.


8 kommentarer:

  1. Den här föreställningen skulle jag ha velat se. Gökboet är en riktigt bra historia.
    Jag kan inte låta bli att undra hur mycket skådespelarna påverkas av sina roller?

    SvaraRadera
  2. Tack Mira för din fina "recension" av, som det verkar vara, en helt suverän föreställning! Så avundsjuk jag blir. Jag skulle gärna vilja se den. "Gökboet" är den starkaste film jag någonsin sett, men det är också en film som jag INTE vill se om. Den berörde mig alltför hårt och eftersom jag vet hur den slutar orkar jag inte en gång till.

    SvaraRadera
  3. Hemma på lunch och passar på att läsa lite bloggar under tiden, börjar med din och fastnar där:)
    Även jag har sett Gökboet massor med gånger, mycket där kan kännas aktuellt även i dessa dagar.
    Tack för din fina recension i ord och bild! Den förgyllde min lunchomelett.........
    Den där föreställningen skulle jag bra gärna vilja se!

    SvaraRadera
  4. Skaffaren: Ja, jag blev helt tagen. Vad gäller påverkan så tror jag att en skådespelare inte kan låta bli att påverkas av sin roll. I större eller mindre grad. Annars vore man väl inte människa...

    Lisette: Filmen är oerhört stark. Den här pjäsen var också stark, men slutar i alla fall med att fler får sin frihet än i filmen.

    Billan: Ah! Tack! Jag hade kunnat skriva mer, men när klockan var halv två på natten orkade jag inte längre...

    SvaraRadera
  5. Tack för recensionen. Jag har sett filmen på teve och det var en mycket stark film med många bottnar och känslor och det verkar som den här föreställningen också var mycket stark och intressant.

    SvaraRadera
  6. Staffan H: Det är alltid intressant att se olika versioner av samma sak. Den här var dessutom spelad med en sådan inlevelse.

    SvaraRadera
  7. Kul att du tyckte om den.
    Själv har jag inte sett föreställningen...

    SvaraRadera
  8. /Magdalena - Drottning Naima.

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.