lördag 17 april 2010

Om Kart, Merlyn och ugglan

När jag gjorde mitt förra inlägg om ugglor, kom jag att tänka på en av mina favoritböcker, Svärdet i stenen av Terence Hanbury White.

Britten T H White föddes i Indien 1906 och dog 1964 i Grekland, på väg hem från en föreläsningsturné i Amerika.


Inspirerad av sir Thomas Mallorys Morte d'Arthur, skrev han sin egen romancykel The once and future king om kung Arthur och hans riddare. Den första delen The Sword in the Stone (Svärdet i stenen) kom ut 1938 och sedan följde The Queen of Air and Darkness (Vindens och nattens drottning) 1939, The Ill-Made Knight (Den missanpassade riddaren) 1940 och The Candle in the Wind (Ljuset i stormen) 1958.

Första delen handlar om den unge Arthur (Kart), långt innan han drog svärdet ur stenen och blev kung av allt England. Han växer upp hos sin fosterfar sir Ector och dennes son Kay och det kapitel jag kom att tänka på, var när han för första gången träffar sin blivande informator, trollkarlen Merlyn och dennes uggla Arkimedes.

Ja, jag vet... Det är en lång text. Men den är alldeles, alldeles underbar...

- Han kom till en glänta i skogen, och i gläntan låg en hemtrevlig koja av sten. Kart kunde inte se detta från början, men kojan bestod av två delar. Den största var hallen eller allrummet, som var högt i tak och sträckte sig från golvet ända upp till nocken, och i detta rum fanns det en brasa på golvet från vilken röken så småningom gick ut genom ett hål i halmtaket. Resten av kojan var horisontellt delad i två rum, av vilka det övre var sovrum och studerkammare medan det undre tjänstgjorde som skafferi, stall och lada. En vit åsna bodde i detta nedre rum och en stege ledde upp till det övre.

Framför kojan var det en brunn, och det metalliska ljud som Kart hade hört åstadkoms av en mycket gammal herre som drog upp vatten med hjälp av en vev och en kedja. Klank, klank, klank lät det tills spannen stötte mot kanten på brunnen, och "Fan ta hela mackapären!" lät det från den gamle herrn. "Efter alla dessa år av studier kunde man tycka att man skulle ha kunnat ordna något bättre åt sig än den här förmörkade brunnen och den förmörkade spannen, vad det förmörkade priset än skulle ha varit."
"Vid både det ena och det andra", tillade den gamle herrn och hävde upp spannen ur brunnen med en arg grymtning, "varför kan de inte leda in ström och kommunalt vatten?"

Han var klädd i en fotsid klädnad med en bred pälskrage, helt över broderad med zodiakens alla tecken och diverse kabbalistiska symboler som trianglar med ögon i, egendomliga kors, blad av olika träd, ben av djur och fåglar och ett planetarium vars stjärnor glimmade som små spegelglasbitar med solreflexer. Han hade en hög spetsig hatt, litet lik det slags huvudbonad som bars av damer på den tiden, bortsett. från att damerna brukade ha en slöja fladdrande från spetsen. Han hade också en stav av lignum vitae, som han lagt ifrån sig på gräset och ett par hornbågade glasögon som kung Pellinores. Det var ovanliga glasögon som saknade skalmar och var formade som en sax eller som antennerna på en tarantell-geting.

"Förlåt sir", sa Kart, "men skulle ni vilja vara så snäll och säga mig vägen till sir Ectors borg?"
Den gamle herrn ställde ner spannen och tittade på honom.
"Ditt namn torde vara Kart."
"Ja sir."
"Mitt namn", sa den gamle herrn, "är Merlyn." "Goddag", sa Kart.
"Goddag."

När dessa formaliteter avslutats tog sig Kart tid att se sig omkring. Trollkarlen stirrade på honom med ett slags direkt och välvillig nyfikenhet som fick honom att känna att det inte alls skulle vara ohövligt att stirra tillbaka, inte ohövligare än att stirra på en av sir Ectors kor som råkade fundera över hans person medan hon hängde med huvudet över en grind.

Merlyn hade ett långt vitt skägg och långa vita mustascher som hängde ner på ömse sidor om det. Noggrann inspektion avslöjade att han var långt ifrån ren. Det var inte det att hans naglar var smutsiga eller något sådant, men någon stor fågel tycktes ha haft sitt bo i hans hår. Kart kände till sparv- och duvhökars bon, slarviga anhopningar av stickor och allsköns bråte som de övertagit från ekorrar eller kråkor, och han visste hur det brukade se ut nedanför trädet med fullt av spillning, gamla ben, leriga fjädrar och liknande. Detta intryck gav Merlyn.

Den gamle mannens klädnad var översållad med fläckar av fågelspillning bland broderierna, och en stor spindel sänkte sig långsamt ner från spetsen på hans hatt, medan han stillsamt blinkande såg på den lille pojken. Han hade en bekymrad min, som om han försökte komma ihåg något namn som började med Chol men uttalades på något helt oväntat vis, möjligen Menzies eller kanske Dalziel? Hans milda blå ögon som såg mycket stora och runda ut bakom glasögonen blev långsamt överskyade medan han betraktade pojken, och sedan vände han bort huvudet med en resignerad uppsyn som om det hela trots allt var för mycket för honom.

"Tycker du om persikor?"
"Alldeles kolossalt", sa Kart och det började vattnas i
munnen på honom så att den blev full av söt, ljuvlig vätska.
"Det är knappast säsong för dem", sa den gamle mannen tillrättavisande och gick bort mot kojan.

Kart följde efter, vilket tycktes vara det enklaste, och erbjöd sig att bära spannen (något som tydligen behagade Merlyn som räckte honom den) och väntade medan han räknade nycklarna - medan han muttrade och blandade ihop dem och tappade dem i gräset. När de äntligen tagit sig in i det svart-och-vita huset med lika stor möda som om de hade begått inbrott, klättrade han uppför stegen bakom sin värd och befann sig i det övre rummet.

Det var det underbaraste rum han någonsin varit i. En äkta krokodil hängde från takbjälkarna, mycket levande och hemsk med ögon av glas och den fjälliga svansen utsträckt bakom sig. När dess herre kom in blinkade den med ett glasöga, fast den var uppstoppad. Det fanns tusentals med böcker i bruna skinnband, några kedjade vid hyllorna och andra stöttade mot varandra som om de fått för mycket att dricka och inte litade på sig själva. Det luktade muggigt av gammal pergament på ett betryggande vis.

Så fanns det uppstoppade fåglar, papegojor och skator och kungsfiskare och påfåglar med alla sina fjädrar utom två och små fåglar som liknade skalbaggar och en förmodad fågel Fenix som luktade rökelse och kanel. Någon äkta Fenix kunde det dock inte vara, eftersom det bara finns en åt gången. Över den öppna spisen hängde ett rävhuvud med text på skölden: GRAFTON, BUCKINGHAM TILL DAVENTRY, 2 T 20 MIN. Dessutom en tjugukilos lax med texten AWE, 43 MIN., BULLDOG och slutligen en mycket naturtrogen basilisk med texten CROWHURST OTTER HOUNDS, allt med romerska bokstäver.

Det fanns flera vildsvinsbetar och klor av tiger och leopard uppsatta i symmetriska mönster och ett stort huvud av Ovis Poli, med spiralhorn, samt sex levande snokar i ett slags akvarium. Några eremitgetingbon var prydligt uppsatta i en glascylinder och det fanns en vanlig bikupa vars invånare flög ut och in genom fönstret, två igelkottungar i bomull, ett par grävlingar som genast började skrika Yik-Yik-Yik-Yik med höga röster så fort trollkarlen visade sig, tjugu askar innehållande kålmaskar och nattfjärilspuppor och till och med en oleanderspinnare - alla matades med rätt sorts blad - ett gevärsskåp med alla möjliga vapen som inte skulle uppfinnas på femhundra år, en låda med kastspön för vilken detsamma gällde, en byrå vars lådor var fyllda med laxflugor som Merlyn själv hade knutit, en annan byrå bar etiketter som Mandragora, Alruna, Gubbskägg etc., en bunt kalkonfjädrar och gåspennor till skrivdon, ett astrolabium, tolv par kängor, ett dussin bågnät, tre dussin kaninsnaror, tolv korkskruvar, en myrstack mellan två glasskivor, flaskor med bläck i alla tänkbara färger från rött till violett, stoppnålar, en guldmedalj för bäste eleven vid Winchester, fyra eller fem blockflöjter, ett bo med ytterst livliga åkermöss, två dödskallar, en mängd slipat glas, venetianskt glas, Bristol-glas och en flaska mastixfernissa, litet satsuma-porslin och litet cloisonne, fjortonde upplagan av Encyclopaedia Britannica (tyvärr vulgariserad av de sensationsväckande populära planscherna), två målarskrin (det ena med oljefärger, det andra för akvarell), tre glober med den då kända geografiska världen, några fossiler, ett uppstoppat giraffhuvud, sex ettermyror, några glasretorter med kittlar, bunsenbrännare etc. och en fullständig serie cigarrettkort med Peter Scotts vildfågelbilder.

Merlyn tog av sig den spetsiga hatten när han kom in i detta rum, därför att den var för hög för taket, och genast hördes ett schasande ljud i ett av de mörka hörnen och flaxande t av ett par mjuka vingar, och så satt en kattuggla på den svarta kalotten som skyddade hans hjässa.

"Ah, vilken underbar uggla!" utbrast Kart.
Men när han gick fram och sträckte ut handen mot ugglan växte den sig en halv gång till så lång, stod stel som en eldgaffel, slöt ögonen så att bara en smal springa skymtade - så där som man gör när man leker gömme och blir tillsagd att blunda - och sa med tveksam röst:
"Det finns ingen uggla."
Sedan slöt den ögonen helt och vände bort huvudet. "Det är ju bara en pojke", sa Merlyn.
"Det finns ingen pojke", sa ugglan hoppfullt.

Kart var så häpen över att höra ugglan tala att han glömde all hövlighet och steg ännu närmare. Detta gjorde ugglan så nervös att den släppte en kladd på Merlyns huvud - hela rummet var vitt av spillning - och flög upp och satte sig på yttersta spetsen av krokodilens svans, utom räckhåll.
"Vi har så litet umgänge här", förklarade trollkarlen och torkade sig på hjässan med jackan till en utsliten pyjamas som han sparat för dylika tillfällen, "att Arkimedes är litet blyg för främmande. Kom ner, Arkimedes, jag vill att du hälsar på en god vän till mig som heter Kart."

Därmed höll han ut handen mot ugglan, som kom vaggande som en gås längs ryggen på krokodilen - han rullade som en sjöman för att akta stjärtfjädrarna - och ytterst motvilligt hoppade ner på Merlyns finger.

"Håll ut ditt pekfinger och lägg det bakom benen på honom. Nej, lyft upp det under stjärtfjädrarna."
När Kart hade gjort så flyttade Merlyn försiktigt ugglan bakåt, så att pojkens finger tryckte mot dess ben och den antingen måste trampa bakåt på hans finger eller knuffas ur balans. Den trampade bakåt. Kart stod där förtjust, medan de pälsiga tårna klämde till om hans finger och de vassa klorna stack i skinnet på honom.

"Säg nu goddag ordentligt", sa Merlyn.
"Det vill jag inte", sa Arkimedes och tittade åt andra hållet och klämde hårt.
"Ah, vad han är härlig", sa Kart. "Har ni haft honom länge?"
"Arkimedes har bott hos mig sedan han var liten, ända sedan hans huvud inte var större än en kycklings."
"Jag önskar han ville prata med mig."
"Om du tar och ger honom den här musen mycket artigt, så kan det hända att han blir mera bekant med dig." Merlyn plockade fram en död mus under kalotten
"jag har alltid ett förråd av såna där plus litet mask, till mete" - och räckte den till Kart som litet ängsligt sträckte fram den mot Arkimedes. Den krokiga näbben såg ut att kunna ställa till ordentlig skada, men Arkimedes tittade på musen, blinkade åt Kart, hasade sig litet närmare längs fingret, blundade och lutade sig framåt.

Han stod där med slutna ögon och ett hänfört uttryck i sitt ansikte, som om han läste bordsbön, och sedan tog han med ett litet komiskt sidoriktat nafs tag i läckerheten och lyfte den så nätt som om han ansträngt sig att inte spräcka en såpbubbla. Han stod kvar i sin framåtlutade ställning med slutna ögon och höll musen dinglande i näbben, som om han inte riktigt visste vad han skulle göra med den. Sedan lyfte han högra foten - han var högerhänt även om det sägs att det bara är människor som är det - och grep musen. Han höll upp den som ett barn kan hålla en glasspinne eller en konstapel sin batong, tittade på den och gnagde på svansen. Han vände på den så att huvudet kom först, för Kart hade räckt fram den med fel ände främst, och slök den i ett svep. Han såg sig omkring på sällskapet med svansen hängande ur mungipan - som om han sa: "Om ni bara ville låta bli att stirra på mig så där" - vände bort huvudet, svalde prydligt svansen också, krafsade sig i skepparkransen med en vänstertå och började burra ut sina fjädrar.

"Låt honom vara nu", sa Merlyn. "Det kan hända att han inte vill bli vän med dig förrän han ser vad du går för. Med ugglor kan man inte bara storma in och bli bästis utan vidare."
"Kanske han skulle vilja sitta på min axel", sa Kart och sänkte samtidigt instinktivt handen så att ugglan, som tyckte om att sitta så högt som möjligt, sprang uppför armens sluttning och blygt ställde sig intill hans öra.

"Nu ska vi ha frukost", sa Merlyn.
Kart såg den mest fulländade frukost för två uppdukad på ett bord framför fönstret. Det fanns persikor. Det fanns också meloner, jordgubbar med grädde, långskorpor, bruna foreller som det ångade om, grillad gädda, vilket är bästa tillagningssättet, kyckling i så kryddig sås att den kunde bränna tungan ur munnen på en, rostat bröd med njure och svamp, frikasse och som dryck antingen kokhett kaffe eller den godaste sortens choklad lagad på grädde i stora koppar.

"Ta litet senap", sa trollkarlen när de hade hunnit till njurarna.
Senapskruset reste sig och vaggade fram till hans tallrik på smala silverben som rörde sig precis som ugglans. Sedan rullade den ut sina handtag och det ena handtaget lyfte av locket med överdriven artighet, medan det andra stack ner skeden och grävde upp en rejäl kladd senap åt honom.

"Ah, vilket underbart senapskrus!" utbrast Kart. "Var i all världen har ni fått tag på det?" Kruset strålade över hela ansiktet åt dessa ord och började kråma sig en smula, men Merlyn knackade det på huvudet med en tesked, så att det genast satte sig ner och slog igen locket.
"Det är inte så tokigt, det där kruset", sa han motvilligt. "Men man ska akta sig för att skämma bort det."

Kart var så imponerad av den gamle mannens vänlighet, och särskilt av hans underbara ägodelar, att han drog sig för att ställa personliga frågor. Det verkade hövligare att sitta still och inte tala förrän han blev tilltalad. Men Merlyn sa inte mycket, och när han talade var det aldrig i form av frågor, så Kart fick inte mycket tillfälle till konversation. Till slut besegrades han av sin nyfikenhet och frågade något som han hade grubblat över en stund.

"Gör det något om jag frågar en sak?"
"Det är vad jag är till för."
"Hur kunde ni veta att det skulle bli två personer till frukost?"
Den gamle herrn lutade sig tillbaka i stolen och tände en jättestor sjöskumspipa - himmel, han andas ut eld, tänkte Kart som aldrig hört talas om tobak - innan han var beredd att svara. Sedan såg han förvirrad ut, tog av sig kalotten - det föll ut tre möss - och kliade sig mitt på sin kala hjässa.

"Har du någonsin försökt teckna i en spegel?" frågade han.
"Inte vad jag minns."
"Spegel", sa Merlyn och höll ut handen. På ögonblicket hade han en liten damväskspegel i handen.
"Inte den sorten, ditt fån", sa han förargat. "Jag vill ha en som är tillräckligt stor att raka sig i."

Damspegeln försvann och i dess ställe uppenbarade sig en rakspegel som var omkring en fot i fyrkant. Sedan begärde han penna och papper i snabb följd; fick en ovässad penna och en bunt sandpapper, skickade tillbaks dem, fick en reservoarpenna utan något bläck och sex rullar brunt omslagspapper, skickade tillbaks dem och fick ett raserianfall under vilket han sa död och pina ganska många gånger, och till slut satt han där med en blåpenna och ett litet paket cigarrettpapper som han sa fick duga.

Han lade ett av papperen framför spegeln och ritade fem
prickar.
"Nu", sa han, "så ska du binda samman de där prickarna
så att det blir ett W, men du får bara titta i spegeln."
Kart tog pennan och försökte göra som han blivit tillsagd.
"Tja, det är inte så tokigt", sa trollkarlen tveksamt, "och det liknar i någon mån ett M."
Sedan försjönk han i drömmerier, smekte sitt skägg, andades eld och stirrade på papperet.

"Hur var det med frukosten?"
"Ja visst, ja. Hur kunde jag veta att jag skulle ordna frukost för två? Det var därför jag visade dig spegeln. N u är det så att vanliga människor är födda i riktning framåt i Tiden, om du förstår vad jag menar, och nästan allting i världen rör sig också framåt. Detta gör det ganska lätt för vanliga människor att leva, precis som det skulle vara lätt att förena de där fem prickarna till ett W om man fick lov att betrakta dem framlänges, istället för baklänges och upp-och-ner. Men jag har oturen att vara född vid fel ände av tiden, och jag måste leva bakåt framifrån, omgiven av en massa människor som lever framåt bakifrån. En del kallar det för att vara synsk."

Han slutade tala och gav Kart en orolig blick.
"Har jag berättat det här för dig förut?"
"Nej, vi har ju inte känt varann mer än en halvtimme."
"Har det gått så kort tid?" sa Merlyn och en stor tår tillrade ut längs hans näsa ända till tippen. Han torkade av den med pyjamasärmen och tillade oroligt: "Kommer jag att berätta det för dig igen?"
"Det vet jag inte", sa Kart, "ifall ni inte har berättat färdigt för mig än."

"Det där med Tid gör en alldeles förvirrad när det är så här, förstår du. Alla ens tempusformer blir hopblandade, till exempel. Om man vet vad som kommer att hända folk, och inte vad som har hänt dem, så blir det svårt att hindra något från att hända ifall man inte vill att det ska ha hänt, om du fattar hur jag menar? Det är precis som att rita i spegeln."

Kart fattade inte riktigt men var på vippen att säga att han tyckte synd om Merlyn ifall de här sakerna plågade honom, då han fick en egendomlig känsla intill örat. "Hoppa inte till", sa den gamle mannen precis som Kart höll på att göra det, så han satt stilla. Arkimedes som hela denna tid stått bortglömd på hans axel rörde sig mjukt mot honom. Han hade näbben tätt intill Karts örsnibb och kittlade den med sina fjun, och plötsligt viskade en mild, hes röst: "Goddag på dig" så att det lät som om det var långt inne i huvudet på Kart.

"Ah, uggla!" utbrast Kart och glömde bort Merlyns alla problem på fläcken. "Titta, han har bestämt sig för att prata med mig!" Kart lutade försiktigt huvudet mot de släta fjädrarna och den bruna ugglan tog hans öra i näbben och nafsade oändligt ömsint hela vägen runt kanten på det.

"Jag tänker kalla honom Archie!"
"Det är det sista du ska göra", utbrast Merlyn med sträng, vredgad röst, och ugglan drog sig undan till yttersta spetsen av Karts axel.
"Skulle det vara fel?"
"Du kunde lika gott kalla mig Guggla", sa ugglan surmulet "om du inte kan hitta på något annat."
"Eller Bubblan", tillade den bittert.

Merlyn tog Karts hand och sa vänligt: "Du är ung och förstår inte de här sakerna. Men du kommer att upptäcka att ugglor är de älskvärdaste, mest renhjärtade och trofasta varelser som existerar. Man får aldrig vara familjär, fräck eller tarvlig mot dem eller få dem att verka löjliga. Deras mor är Athene, vishetens gudinna, och även om de ofta är villiga att spela pajas för att roa, så är det den sanna visdomens prerogativ. Ingen uggla kan någonsin kallas för Archie."

"Förlåt, uggla", sa Kart.
"Jag ber också om ursäkt, pojke", sa ugglan. "Jag förstår att du talade i rent oförstånd och jag beklagar djupt att jag var så småaktig att jag blev förolämpad av något som inte var en avsiktlig förolämpning." Ugglan beklagade det verkligen och såg så ångerköpt ut att Merlyn måste anlägga en munter uppsyn och byta samtalsämne.

"Nå", sa han, "nu när vi har ätit frukost tycker jag att det är hög tid att vi tre letar oss hem till sir Ector."
"Ett ögonblick", tillade han som om han kommit att tänka på något, och så vände han sig mot frukostbordet, pekade med ett knotigt finger på det och sa med sträng röst: "Diska."

Porslin och bestick skramlade lydigt ner från bordet, duken skakade sig fri från smulor genom fönstret och servetterna vek ihop sig. Alltsammans skyndade sig nerför stegen till platsen där Merlyn lämnade spannen, och det bullrade och tjattrade som om det varit en skock skolbarn som rusade iväg från klassrummet. Merlyn gick till dörren och ropade: "Akta så att ingen slår sönder sig!" Men hans röst dränktes totalt av gälla skrik och plaskanden och utrop som: "Huh, så kallt det är", "Jag tänker inte stanna i så länge", "Akta, du har sönder mig" eller "Kom så doppar vi tekannan."

"Tänker ni verkligen följa mig ända hem?" frågade Kart som knappt kunde tro sin lycka.
"Varför inte? Hur skulle jag annars kunna bli din informator?"
När Kart hörde dessa ord blev hans ögon rundare och rundare tills de var nästan lika stora som ugglans, där den satt på hans axel, och han blev rödare och rödare i ansiktet, och han andades så häftigt att det kändes som om all luften klämde ihop sig under hjärtat på honom.

"Tänka sig!" utbrast Kart och hans ögon glittrade av upphetsning inför upptäckten, "Jag måtte ha varit ute på ett Sök!"


Översättare: Jadwiga P. Westrup. Lindqvist förlag, 1975.

8 kommentarer:

  1. Jag ska läsa, jag lovar. I kväll. :-)
    /I.

    (En klar nackdel med att inte längre sova för öppet fönster -katterna du vet - är att man inte längre kan ligga i sängen och lyssna på kattugglan. Och storlommen... den saknar jag nästan ännu mer.)

    SvaraRadera
  2. IET: Kul! Bered dig på många fniss!

    Jamen... Ett myggnät hindrar väl katterna? Avstå öppet fönster ger ju uppenbara kvävningskänslor. Eller gör en ram av kycklingnät om du är rädd att sisarna kloar sönder ett myggnät...

    SvaraRadera
  3. Så herlig. Jeg liker Arhur-myten. Om det så er "Holy grail" med Monty Python, Disneys Fantasia eller Gandalf i Ringenes Herre.

    Artig at det var oversatt av Jadwiga P. Westrup. Hun var datter av Zenon P. Westrup - og hans mor var den vakre, bedårende, myteomspundne Dagny Juel. Som August Strindberg avskydde og Edvard Munch forsvarte.

    Hun vokste opp her i vår by - bare noen hundre meter fra jeg sitter nå. Pappaen hennes var doktor med pasienter langt inn i Sverige. Og villaen ble solgt av familien da Dagny ble skutt i Tbilisi av en sjalu og forvirret ung mann. Huset er nå blitt Kvinnemuseet.

    Zenon og søsteren Iwa vokste opp i Lund hos Dagnys søster Gudrun og hennes mann Wilhelm Westrup.

    Litt av et eventyr, det også. :)

    SvaraRadera
  4. Anita: Konst, litteratur och musik har den genererat, Arthursagan. Fantasieggande.

    Spännande med Jadwiga. Visst är det lärorikt att blogga!

    SvaraRadera
  5. Har en vag känsla av att någon rekommenderade boken för länge se'n, men jag lyder ju sällan sådana råd. Men nu har jag beställt första delen.
    Ditt inlägg får mig att minnas två TV program (urgamla minnen, från den tiden jag tittade på TV). Det ena programmet var Nattpappan, där det fanns en gullig tam uggla med. Minns inte sorten, men den var liten.
    Det andra programmet var ett ungdomsprogram som jag började titta på för att det var från San Francisco, men se'n blev fast för det var så gulligt. Det handlade om en tonårskille som började hjälpa en äldre man med en del praktiska göromål. Mannen hette Mr. Merlin, och det visade sig så småningom att han kanske, var den urgamle Merlin.
    Margaretha

    SvaraRadera
  6. em: Första delen är ljus och humoristisk med enstaka stråk av filosoferande över tingens ordning, de följande delarna är mycket svartare. Nästan så man inte tror att de hänger ihop. White lär ska ha hämtat mycket mer ur egen fatabur till den första delen och följt Morte d'Arthur nogrannare i de efterföljande.

    Det ska bli roligt att höra vad du tycker.

    SvaraRadera
  7. em igen: Håh! Jag blev så till mig att publicera kommentaren att jag glömde hälften.

    Ugglan Smuggel!!! Och jag var hejdlöst förälskad i Peter Schildt. Jag tror till och med att jag skrev brev till honom. Jag var i tidiga tonåren och minns inte alls vad jag skrev...

    Filmen från San Francisco minns jag inte. När kom den och vad hette den?

    SvaraRadera
  8. Det hade jag glömt att det var Peter Schiltd. Tror jag såg honom första gången på Stadsteatern i en pjäs som handlade om Vichy - kan den ha hetat "Väntan i Vichy"? han måste ha varit mycket ung då.
    Det var väl han som regisserade "Dagar med Knubbe"?

    Minns inte vad den ungdomsserien från San Francisco hette, men jag tror det var rätt mycket senare än Nattpappan.

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.