fredag 22 januari 2010

Lil - tre år av saknad



Jag kan inte spela silverflöjt,
men jag kan känna den i själen
den blå himlen,
de gyllene klipporna,
de violetta skuggorna.

Lil




Lil - 22 januari 2007

17 kommentarer:

  1. Slottsträdgårdsmästaren: Det är ett vackert minne! Mamsen, musiken, Haväng...

    SvaraRadera
  2. Oh, vad vackert Mira. Och lite sorgligt. Det kniper till i mammahjärtat.

    SvaraRadera
  3. Kesu: Ja... Det mammahjärtat. Det kniper till alltsomoftast.

    SvaraRadera
  4. Mamsen din må ha vært ei herlig dame. Ikke "lagom" - godt sagt.

    De er med oss fortsatt når vi snakker om dem og minnes dem. Nydelig med musikken, Mira! :)

    SvaraRadera
  5. Hon kanske är din reskamrat fortfarande, i en bit av dit hjärta?
    kram

    ov: temphel!?

    SvaraRadera
  6. Anita: Nej - lagom var hon inte. Inte på något vis. Det rörde alltid på sig när hon var i närheten.

    IET: Ja, det är hon. Och syster Ninna och jag har tagit upp vårt resande. Underbara sommarutflykter med nyfikenheten som kompass. Med hjälp av Mamsens sparade reskassa.

    SvaraRadera
  7. Det är nog som en väninna sa' till mig när hon förlorade sin mamma, "Det är först nu som navelsträngen har klippts av på riktigt".
    Det är gott att ha sina minnen även om de gör ont.
    Margaretha

    SvaraRadera
  8. em: Ja. Plötsligt måste man stå på egna ben. Plötsligt är man den äldsta generationen. Omvälvande.

    Minnena finns i bilderna, i musiken - och i hjärtat...

    Var rädd om dig, Margaretha!

    SvaraRadera
  9. Så vackert och så fint skrivet om din mamma. Hon måste ha haft en alldeles särskild personlighet, för hon vågade uppenbarligen vara den hon var. För detta krävs, för att uttrycka det på modernt vis, en god portion av "tuffhet".

    SvaraRadera
  10. Du har en Award att hämta på min blogg för gott och kreativt arbete!

    SvaraRadera
  11. Din mammahyllning går rakt in i hjärtat!

    SvaraRadera
  12. Jag har i alla fall tänt ett ljus. Det lyser i snön.

    SvaraRadera
  13. Staffan H: Ändå var hon inte vad man skulle kalla tuff. Hon var känslig och tog lätt illa vid sig. Men hon var stark och tämligen envis. Och känslosam.

    Skaffaren: Oj! Jag tackar så väldigt mycket! Så roligt att du gillar min blogg.

    Lisette: Den kom från hjärtat!

    Ninna: Känns gott att veta!

    SvaraRadera
  14. Ja, här kniper det också, det är så många mammor som har gått bort de sista åren. Man är väl i den generationen antar jag...

    Ibland drömmer jag de mest märkliga drömmar om min mamma.

    SvaraRadera
  15. Åh, vilken underbar musik du lade ut, nu har jag suttit och lyssnat på hela stycket.

    SvaraRadera
  16. Christina: Alldeles för många mammor... Hela vår generation verkar behöva lära sig att gå igen just nu. Jag drömmer också. Hon är tillbaka. Och jag blir så lycklig.

    Ov: under... Ja, det känns det som.

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.