söndag 28 september 2008

Mamsen var min reskamrat!



Ofta hände det, efter att Pappi dött, att vi packade bilen med husgerådskorgen, kylväskan, hundfilten och stormköket och drog dit näsan pekade. Bara hon och jag.

Vi bodde vandrarhem. Gick med i STF och reste efter de hem som tog emot hund. Oftast hamnade vi på Österlen. Någon gång dök vi upp i Värmland, men när vi märkte var vi hamnat åkte vi tillbaks till Österlen.

I Haväng fastnade vi. Säg ingenting till någon, men jag har snott två STF-tallrikar där. Dom bor på landet. Tillsammans med antika luktflaskan från Medevi. Fast den stal jag inte.

Haväng. Näktergalningen. Bukten där ån rann ut. Jag är övertygad om att vattnet låter på ett alldeles särskilt sätt där. Mams och jag i skymningen. Och voffsen sprang in i stutarnas elstängsel och fick sej ett nyp som hon sent glömde.

En gång flaxade vi till och hamnade i Italien. Firenze. Jag smög omkring, storögd och med huvet lätt på sned och söp atmosfär. Och fick en hängiven beundrare i vår italienske reseledare. Han köpte en antik sabel i Siena och med den stod han och skyldrade när jag skulle stiga på bussen. De andra resetanterna blev sura.



Jag var 29 år och vacker. Jag hade en böljande vit klänning som jag älskade ihjäl. Det togs en bild av mej när jag stod och tittade ut över staden i nåt renässanspalatsfönster. Den bilden ville alla ha, speciellt den hängivne, italienske reseledaren. Jag fick namnet Beatrice - med italienskt uttal.

En natt när åskan gick, låg jag och mams och småfnissade i vårt rum och tittade på blixtar och räknade ner - så där man gör när det åskar - när det plötsligt small till som fan och började plaska på golvet i hallen.

Vi bodde högst upp under taket. Det ska man göra när man är två kvinnor på äventyr i Italien. Vi makade papperskorgen under droppet och gick för att knacka på reseledaren. Det hade slagit ner.

Reseledaren kom och öppnade iförd skrynklig pyamas och undrade vad som stod på. Det regnar in, sa vi. Ett ögonblick, sa han och gick in och stängde dörr'n, och vi utgick ifrån att han skulle rätta till klädseln.
När han sedan kom in till oss så hade han tagit av sej pyamasjackan. Mams och jag höll på att gå i taket av skratt och täppa till läckan själva.

Den sista kvällen for vi till Castello di Verrazzano. Det var en magisk färd. Kornblixtar vid horisonten och svart, italienskt sammetsmörker.

Jag hade spanat in Allessis Bollitore i ett skyltfönster redan första dagen. Den var dyyyr. Jag tänkte, att om jag har pengar kvar sista dagen, så går jag och köper den. Den kostade 14.000 lire. Jag hade pengar kvar. Jag köpte Alessis Bollitore. När vi kom till Milano var det flygstrejk. Vi blev kvar i Milano i två dagar.

Jag hade inga pengar kvar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.