Teburkens hemlighet

Jag har mycket länge haft i min ägo en liten röd teburk av gammalt snitt. För mig har dess innehåll visserligen aldrig varit någon hemlighet, jag har alltid vetat att den innehåller morfars gamla oljefärger. Men det som varit smått förborgat för mig, är vad de små tenntuberna verkligen innehåller. 

När jag öppnar den gamla burken stiger genast en doft av linolja upp. Oljan och färgämnena har skiktats och olja har krupit ut ur tuberna genom skarvar, vikningar och lock. Inte desto mindre är tuberna fortfarande mjuka. Kanske färgen rent av fortfarande är användbar.

När jag, med boken “Grundämnenas sällsamma liv” av Hugh Aldersey-Williams i färskt minne, börjar titta på färgernas namn och framförallt deras innehåll, inser jag att här har vi att göra med inget annat än våra grundämnens allra färgstarkaste sidor. Boken innehåller ett helt kapitel om gamla konstnärsfärger och vilka grundämnen de bygger på; kobolt, koppar, krom, zink, mangan, järn m.fl. 

Bara namnen på färgerna är fantasieggande så det räcker; Koboltblå, Monastralblått, Zinkvitt, Bränd och obränd umbra, Caput mortuum, Krapplack...

Och så kadmium. Kadmiumgult och kadmiumrött. Dessa starka gulröda färger som orsakat så mycket rabalder i och med sin giftighet. Kadmium i sig är en blågrå, svagt glänsande metall som upptäcktes av kemiprofessorn Friedrich Stromeyer i början av 1800-talet. Ganska snart märkte han att kadmiumsulfid i olika föreningar gav de allra vackraste färgnyanser, från vårgrönt via gult och orange till djupaste rött och brunt. Han förstod snart att konstnärer skulle vara intresserade.

Att ämnet inte var så nyttigt upptäckte man först långt senare.

Det är djupt fascinerande att plocka blad de här gamla tuberna, känna linoljedoften och fundera över alla de kemister som en gång upptäckt de ämnen som i olika blandning gav så vackra färger. Och alla de konstnärer som plötsligt fick tillgång till en palett helt annorlunda än den de fram till dess varit hänvisade till. Det måste ha varit en färgrevolution utan dess like som gav genklang i hela konstnärsvärlden. Klara, mättade, lysande färger som dessutom höll sig utan att blekna eller mattas.

Kapitlet om färgämnena i “Grundämnenas sällsamma liv” är spännande läsning och jag får en helt annan syn på de små tubernas innehåll och kemisternas och konstnärernas inledande aningslöshet.

Många var de giftiga ämnen som användes helt utan restriktioner när de först upptäckts. Vissa kunde till och med användas som medicin.

När det gäller kemikalierna i konstnärsfärger är det, som tur är, ändå så att giftigheten frigörs först när ämnet förstörs. Och jag hoppas att det inte är alltför många konstnärer som har för avsikt att förstöra sina tavlor.

Jag lägger tillbaka morfars färgtuber i deras gamla teburk, stänger eftertänksamt locket och går och plockar fram en av morfars tavlor.

Porträttet av hans älskade Astri.

Kanske målad med de färger som jag nu förvarar i en gammal linoljedoftande teburk.