Nordiska Museet

Jag vet inte om det har med det återvändande ljuset att göra eller om det beror på det blotta faktum att vi just börjat på ett nytt år, men plötsligt har min upptäckarlusta börjat vakna igen. Jag fick i alla fall igår en obändig lust att besöka “mitt” museum igen. Det museum till vilket min gamla institution var (är?) knuten. Etnologen och Nordiska Museet hängde ihop som ler och långhalm och låg också en gång i världen sida vid sida ute på Djurgården.

Nordiska Museet ser ut som ett renässansslott i nordisk tappning, med tinnar, torn och sandstensfigurer. En fantasieggande byggnad alldeles oavsett innehållet.

Artur Hazelius, den gamle samlarräven och folkminnesivraren, ville ha ett större museum till sina samlingar. Hans lokaler på Drottninggatan i Stockholm började bli för små och en arkitekttävling utlystes därför 1883. Av olika anledningar kunde man inte komma till skott med bygget förrän 1891, då arkitekten Isak Gustaf Clasons förslag kunde börja ta form.

Från början var det tänkt att museet skulle bli en fyrlängad borg med en stor gård i mitten, men endast den västra längan kom att byggas. Vid tiden för den allmänna Konst- och industriutställningen 1897 stod norra halvan och ingången klar. Det synes mig som om tornet på utställningsversionen inte riktigt står på samma plats eller ser likadant ut som slutversionen.

Översikt över utställningsområdet.

I juni 1907 kunde hela byggnaden invigas och den var då ett enormt hus byggt i sandsten från Roslagen och kalksten från Öland och Gotland. Runt den stora entréporten finns sandstensfigurer och –reliefer formgivna av Carl Eldh och ingen mindre än August Strindberg skaldade deviserna under de olika figurerna på relieferna.

Vad sägs om “Bonden bröt för odling byggd”, “Ur berget mana krafter som odling främja” eller “Sagor jag täljer att arf sitt de unga minnas må”. Ska vara Ågust till något sådant.

Den stora centralhallen med sina 126,5 meters längd och 24 meters takhöjd är den största icke kyrkliga hallen i Sverige (näst Globen) och när man kommer uppför trappan och in i hallen möts man även av en Gustav Vasa i kollosalformat. (Carl Milles gjorde skulpturen i ek och hans hustru Olga målade och lade på bladguld.)

Det är lite märkligt. Inga av samlingarna visas i den stora hallen. Dessa finns istället runt om. Mellan stora hallen och ytterväggarna. Lite undanträngda om jag får säga vad jag tycker. Nåja, hursom, skryt eller imponator – mäktig är den i alla fall och det går ju att ha stora äppelfester i den har jag hört.

Clasons originalritningar från 1891. Synes mig som man även här tänkte om en smula.

Jag har inte förrän nu, trots att jag sprungit här så ofta, lagt märke till att här finns en orgel. Det torde vara denna orgel som kommer från Sabbatsbergs ålderdomshem och som skänktes till museet 1908. Månne den är spelbar och om piporna klarar av att fylla den stora hallen…

I trapphusen finns ingenting av det pompösa kollosalformatet. Här är rent, avskalat, vackert. Och utanför staden i skymningsljuset. Staden och vattnet. Och all snön.

Något jag heller inte visste, var att museet från början var tänkt att bemålas invändigt. Utförliga skisser utfördes, men vad jag förstår skulle det ha kostat för mycket och dessutom blev alltför riklig dekoration omodern, då – i början av förra sekelskiftet. Och kanske det skulle varit mäktigt med dessa målningar, men jag tror att det blivit en smula fööör mycket. Och för kyrk-likt.

Artur Hazelius fick aldrig se sitt älskade museum färdigt. Han dog 1901 och museet invigdes 1907.

Så. Det var en kort glimt av själva arkitekturen. Nu till det som museet var tänkt till. Samlingarna…

Vykort och Clasons skisser från Wikipedia. Alla foton är mina egna.