Nordiska Museet – mer än gulnade fotografier och knätofs?

Gustav Vasa i ek… Carl Milles elefantiasisstaty om vilken det sägs att en ekbit i pannan på kungen ska stamma från en telning som Gustav själv planterade en gång i världen. Må det. Pösig som en padda i sin dalkarlsfrisyr sitter han i alla fall där och är det första man ser när man kommer in i museet. Huka er gôbber och kärringer!

Men nu var det inte för att kika på kungen som jag kom hit till Nordiska Museet, utan för att… ja… återuppliva gamla minnen. Kolla den makalösa arkitekturen. Kolla vad som var på gång. Få någon idé? Fingra lite. Jag tror jag gick baklänges. Gjorde inget.

Svaga och otåliga själar varnas! Nu kommer här tjyvtjockt med bilder!

I museets södra kortsida, en trappa upp, visas den lilla utställningen Bildminnen – fotografier ur Nordiska Museets arkiv, med bland annat Lotten von Dübens porträtt av samer från 1868. Att gå och titta in i de här människornas ansikten är fängslande. Vilka var de? Vad tänkte de? Vad hade de för drömmar? Hur såg deras vardag ut? Om ni visste så många sådana här gamla glasplåtar jag stått och kopierat. Ej af samer dock, utan af smålänningar…

Som vanligt frågade jag om fotografering var tillåtet på museet, och det var det. Utan blixt och utan stativ och för privat bruk. Min blogg är jätteprivat! Väl? Lite grynigt vart det, men hyfsat ändå med tanke på utgångsläget.

Det lilla Leksaksrummet fanns redan vid invigningen 1907 och Kers Lars från Dalarna gjorde den fina bården uppe under taket. Först trodde jag att bården var nygjord efter gammalt mönster, men som jag förstod det så är den ny-ren-gjord. Många generationers sönderälskade leksaker finns här. Från plåtbrandbilar till Brio.

Från Leksaksrummet slank jag in i Textilgalleriet, som är en guldgruva för oss som är intresserade av allt vad gammal textil heter. Textilierna ligger i utdragbara lådor och här gick jag, alldeles solokvist, och drog ut och sköt in. Mmmm… Missa förresten inte Nordiska Museets textilgalleri på webben. Går inte av för hackor det heller!

Delsbotröja från 1840. Läs mer om Delsbotröjor och Skansens Delsbogård inuti och ovanpå.

Det blev en snabbsväng genom julutställningen. För min del är julen slut nu. Allt julpynt har åkt ner här hemma och julvinklarna är återigen förpassade till vinden.

Strindberg var ju den som skrivit deviserna till Eldhs reliefer vid museets ingång och i norra gaveländen finns också en liten Strindbergsutställning. “Sagor jag täljer att arf sitt de unga minnas må.”

Utställningen Dukade bord har funnits länge. Den lär ska vara Sveriges äldsta utställning som fortfarande visas. Och det var också där de flesta besökarna fanns. Dragplåster från 1955. Minsann! Jag antar att de dammar av och putsar upp maten då och då…

Modemakt och Dandy skuttade jag ganska rask igenom. Jag hade nämligen ett särskilt mål…

…och det var avdelningen för folkkonst. Jag älskar att gå omkring här och titta på färger och former. Traditioner och fantasi inom gränserna för vad som ansågs passande och rimligt för varje landsända. Trä, textil, papper, sten. Allt användes och allt hade en funktion. Dekoration var inte ett fult ord. Då, på den tiden.

Mira själv i brytningen mellan den gamla och den nya tiden. Kan man leva i det gamla nu? Hedra människor och konstarter från förr utan att bli en mossig gumma? Jobba på museum! Ja! Definitivt. Retrobloggar är ju på modet just nu, men jag har en känsla av att det enda retro som är rumsrent är 50-talet. Aja. Jag har aldrig varit skraj för att sticka ut förr så då är jag väl inte det nu heller.

Jag plockar russinen ur kakan. Fena på både HTML-kod och munkabälte! Tjohej! Eller?

Jag glömmer aldrig när jag köpte ett mönster till en kvinnoväst med skört från 1700-talet, sydde upp den i ett vackert, rödrandigt ylletyg och bar den på stan ihop med en svart, vid, lång kjol. Häpp! Nästa dag hade jag leopardbrallor och svart nylonunderklänning. Dagen därpå en fotsid sidenklänning från 40-talet med draperingar. Milda Moses. Folk visste inte var de skulle placera mig. Tyvärr är jag liiite mer modest idag. Hur det nu kan komma sig.

Gick det att göra en hund av virket som skulle bli en pall, så gjorde man det. Eller en pall av virket som såg ut som en hund. Hundpall. Pallhund.

Modernare folkkonst i det sista rummet. Gamla traditioner på nytt vis. Med nya material. Jag gillar! Däremot var det lite dåligt med skyltar på vem som gjort härligheterna. Jag tittade och tittade.

Extra lycklig blev jag över den här “traditionella” halmmobilen, oron. Ser ni vad som hänger i? Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande! Jag ÄLSKAR den! Vill ha!

Reflexträdet, Ninna!

Återigen ett par moderna skönheter utan namn. Synd. Eller så hade jag blivit blind alldeles…

Fotografierna från Hemmens forskningsinstitut är helt surrealistiska. Kvinnors arbete i hemmet skulle kartläggas och standardiseras. Mätas och vägas. Dokumenteras. Och detta på ett avskalat och tydligt vis. Så Här Ser Det Ut! Och Så Här Skall Det Vara! Basta.

Madrass! Jo!

Mycket finns kvar att se på Nordiska och jag kommer garanterat tillbaka. Som den folklivsmupp jag är. Upp till kamp i Båtskärsnäs!