Akvedukten i Håverud

Det är märkligt. Trots att familjen säkerligen passerat avtagsvägen till Håverud tjogtals gånger, har jag aldrig sett akvedukten. Den här gången tyckte vi att det definitivt var dags.

Dalslands Kanal förbinder Vänern med de stora sjöarna i Dalsland vidare norrut ända till Töcksfors i Värmland och via bileder sjöarna östra och västra Silen, Ånimmen och Ärr. Stora Le sträcker sig in i Norge som således också går att nå via Dalslands kanal.

Kanalen färdigställdes under åren 1864-1868 och arbetet leddes av kanalbyggaren Nils Ericson.

Vid Håverud höll hela kanalen på att gå i stöpet. Forsen mellan Åklången och Upperudshöljen var strid och stark och stupen branta. Nils Ericson föreslog att en akvedukt vore den ultimata lösning. Och så blev det.

Här i Håverud korsar fyra leder varandra: längst ner forsen, därefter akvedukten som är en drygt 33 meter lång plåtränna fylld med vatten, sen järnvägsbron och allra överst svävar landsvägsbron.

Akvedukten tillverkades av Bergsunds Mekaniska Verkstad i Stockholm. Plåtarna sattes ihop vid sidan av forsen och rännan drogs sedan på trärullar till sin plats.

Alla nitar lär vara original.

Från början byggdes kanalen för yrkestrafiken, båtar med last från bruk och fabriker längs kanalens sträckning. Numer är det mest turister som guppar omkring på kanalens vatten. Men de är å andra sidan ganska många och tur är väl det, annars skulle väl Dalslands kanal inte kunna hållas i stånd.

Sista slussen glider sakta upp…

…och kanalbåten Nils Ericson af Håverud glider ut på akveduktens stilla yta.

Ur Läsebok för folkskolan. Nionde å nyo omarbetade och tillökade upplagan. P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG 1899.

“Sydvästra delen af Vänern kallas Dalbosjön. Vid dess strand ungefär midt emellan Vänersborg och Åmål ligger Köpmannebro. Där begynna vi vår resa på Dalslands kanal.

Vi gå genom slussarna vid Köpmannebro och Upperud och komma därefter in i en liten insjö, som kallas Upperudshöljen.

I denna nedstörtar en skummande fors från den ofvan liggande sjön Åklången. Höga, skogbeväxta berg omgifva forsen. Vi gå in i en kanal, som är gräfd på höger hand vid forsens sida. Genom vattnets brus tränger dånet från stångjärnssmedjorna vid Håfveruds järnbruk, som ligger på motsatta stranden, och högt öfver slussportarna, som äro framför oss, synes på afstånd en väldig rödbrun massa, som sträcker sig tvärs öfver den brusande forsen.

Vi gå uppför den ena slussen efter den andra. Sedan vi stigit uppför den fjärde, komma vi in i den röda massan. Det är en ofantligt stor, med vatten fylld järnränna, som är lagd öfver vattenfallet. Detta är den ryktbara akvedukten vid Håfverud.

Naturförhållandena vid Håfverud äro sådana, att man länge misströstade om möjligheten att här kunna åstadkomma en sammanhängande kanalled. Båda stränderna vid Håfverudsforsen bestå nämligen af höga berg. På ett ställe, där strandbergen tränga sig närmare till hvarandra än annanstädes, bildar forsen ett betydande vattenfall.

Från Åklången ned till vattenfallet är forsens högra strand mindre brant. Utmed denna strand var det möjligt att gräfva en kanal. Nedanför vattenfallet åter är den vänstra stranden mindre brant. Utmed denna kunde en kanal byggas från vattenfallet ned till Upperudshöljen.

Men huru skulle man komma tvärs öfver vattenfallet från den ena kanalen till den andra? Svaret på den frågan gaf öfverste Nils Ericson, som hade öfverinseendet vid byggnadsföretaget. Han lät gräfva de båda kanalerna, en på hvardera sidan om forsen: den ena från Åklången till vattenfallet och den andra från vattenfallet till Upperudshöljen.

Därjämte lät han förfärdiga en järnränna, som är nära 40 meter lång och 5 och en half meter bred. Denna lades tvärs öfver vattenfallet. Dess båda ändar stöddes på de byggda kanalbankarna och inmurades vattentätt i dessa. Under rännan brusar vattenfallet utan att nå dess botten. Vattnet från de båda kanalerna går in i järnrännan. Denna blir sålunda ett föreningsband dem emellan.

Vi gå genom akvedukten. Naturen rundt omkring är synnerligen vacker och rik på omväxling: här ser man branta berg och skogklädda sluttningar, där det brusande vattenfallet, som hvirflar under akvedukten, här två spegelklara sjöar, den ena ofvanför, den andra nedanför fallet, där konstgjorda stigar med täcka, inbjudande hviloställen och härliga utsikter.

Från akvedukten går ångbåten in i kanalen, som är dels sprängd genom berget, dels murad bredvid forsen, till Åklången. Denna vackra sjö är omgifven af höga, branta, skogrika stränder och så smal, att vi på dess midt förgäfves spana så väl efter det ställe, där vi kommo in, som efter det, där vi skola gå ut.”