Föga vetenskaplig aftonvandring på Riddarholmen

Riddarholmen i Stockholm. Stadens minsta stadsdel och här bor inte en människa. Däremot är det fullt av domstolar och ämbetsverk och en kyrka som syns över hela stan.

Från början var Riddarholmen bara ett skär mellan Mälaren och Saltsjön som så småningom kallades Kidskär. När franciskanermunkarna på 1200-talet anlade ett kloster här, kom holmen att kallas Gråmunkeholmen. Vid reformationen drogs klostret in till kronan, munkarna försvann och holmen befästes.

Och när stormaktstiden kom på 1600-talet blev holmen en statusö för adelsmän att bygga sina palats på. Kidskär hade blivit Riddarholmen.

Nu är riddarna också borta och i palatsen huserar…  domstolar och ämbetsverk. Vad skulle vi kalla holmen idag? Ämbetsholmen? Domarholmen? Eka tomt och öde-holmen?

Men sedan man iordningställde Evert Taubes terrass i väster, tycker folk iallafall om att flanera här i solskenet. Och det gjorde jag. Flanerade. I solskenet. 

Den gamla Gråbrödrakyrkan, numer Riddarholmskyrkan med sitt karaktäristiska spetstorn. Från allra första början hade kyrkan inget torn alls. På 1400-talet fick kyrkan ett “vanligt” torn som rasade vid den stora branden 1835. Efter det kom det märkliga gjutjärnstornet på plats. Vackert och brinner inte heller upp i första taget. Men med tanke på att den stora branden lär ska ha orsakats av ett blixtnedslag, så är väl det här en åskledare som heter duga.

När jag vänder blicken ut mot Riddarfjärden får jag ofrånkomligen syn på en favoritbyggnad: Stadshuset.

Och apropå arkitektur, undras vad man fortfarande kommer att stå och beundra härifrån om 100 år…

Stadshuset…

Eller den här pinn- och ribbanhopningen…

Men hur tänkte dom?

Alltså. Sett i det här perspektivet vinner Stadshuset alla kategorier. Sett i vilket perspektiv som helst, förresten.

Längst ut emot norr, granne med den dånande Centralbron (hur tänkte dom där?), ligger Norstedtshuset med sina tinnar och torn.

Jag kommer ihåg hur fascinerad jag var varje gång jag åkte tåget förbi här nedanför och såg det platta, karaktäristiska tornet. Är fortfarande, förresten.

Norstedshuset är det enda hus på Riddarholmen som inte har Statens fastighetsverk som ägare, utan det ägs av bokförlaget Norstedts och har legat här sedan 1880-talet.

Inne på Norstedts gård står skorstenen från det gamla tryckeriet fortfarande kvar.

Och så, till sist, det gamla Riksarkivet. Detta är ett hus som står mycket högt på min besökslista. Huset, som uppfördes 1887-1890, ser ut som ett gediget stenhus men den tidens krav på brandsäkerhet gjorde att huset byggdes på en stomme av gjutjärn. Som förövrigt inte skulle varit särskilt brandsäkert alls om det verkligen gällt.

Hejdå Riddarholmen!