Lärkstan – eller hur man undviker linjaler och dynamit

Raka gator på platt mark, det var modellen för den stadsplanering som var förhärskande i mitten av 1800-talets Stockholm. 1866 framlades en generalplan under ledning av Albert Lindhagen. Den kom att kallas Lindhagenplanen och genomfördes endast till vissa delar.

För Stockholm var inte platt. Där fanns Brunkebergsåsen och diverse andra kullar och berg och även om dynamiten just uppfunnits, skulle det ha tett sig tämligen dyrt att smälla bort all sten. Visserligen rök största delen av åsen och Tyskbagarbergen, men i stadens nordöstra hörn låg en rejäl knalle som inte ville låta sig flyttas på. Alldeles nedanför låg Träsket, den sjö som tidigare, via Rännilen, utgjort förbindelse mellan Brunnsviken och nuvarande Nybroviken.

Träsket blev en slasktratt som fylldes igen. Staden växte så det knakade och marken behövdes till bostäder.

Som skulle ligga utmed raka gator.

Just det här området öster om Träskängen var i Lindhagenplanen helt och hållet utlagt som parkmark.

Nere på kontinenten hade man börjat fundera på om inte en stad skulle bli trivsammare om allt inte var så platt och kantigt, och den främste inspiratören på detta område var österrikaren Camillo Sitte. Stadsplaneraren och arkitekten Per Olof Hallman anammade Sittes idéer, och lade fram ett planförslag för de knöliga kvarteren Lärkan och Domherren mellan Karlavägen och Valhallavägen.

Gatorna fick bli backiga, husen låga och allting blev anpassat till topografien istället för tvärt om.

Hallman tog sig även an flera andra “knöliga” delar av Stockholm och ritade stadsplaner för, förutom Lärkstaden, också Helgalunden, Röda bergen, Eriksberg, Diplomatstaden, Blecktornsparken, Gamla Enskede och Aspudden. Love him for that!

Ett flertal kända arkitekter knöts till projekt Lärkstaden och här ritades trevåningshus av Thor Thorén, Folke Zettervall, Erik Josephson, Per Olof Hallman, Erik Hahr, Torben Grut och Hagström & Ekman. Flera av dem ritade hus åt sig själva i området.

Husen närmast Karlavägen och Odengatan byggdes något senare och tilläts bli högre. Här återfinns arkitekter som Cyrillus Johansson, Ivar Engström, Hjalmar Westerlund, Rudolf Arborelius och Höög & Morssing.

Dessa hus fick tegelfasader för att på ett lämpligt sätt anknyta till Engelbrektskyrkan som var under uppförande vid den här tiden.

Och Engelbrektskyrkan, Lars Israels Wahlmans fantastiska skapelse högst upp på den bevarade bergknallen, var mitt primära mål den här gången. Detta är en byggnad jag inte kan hålla mig ifrån.

(Klicka på de gamla bilderna för källa.)