Refugium

En bok
En teaterföreställning
Ett hus

Alla tre med den gemensamma nämnaren Refugium. Refugium betyder tillflyktsort. Jag har aldrig hittills stött på ordet och nu har det dykt upp tre gånger på en och samma helg.

Jag styrde kosan mot mitt lilla hus på västkusten i helgen. Med i bagaget fanns Ingela Bendts bok Refugium, om landskapsarkitekten Hans Drost och två biljetter till en mystisk teaterföreställning jag inte visste särskilt mycket om.

Dessa tre ingredienser visade sej dra igång en märklig och avgörande tankekedja i mitt huvud.

Boken
Hans Drost har en koloniträdgård. En tillflyktsort. Ett Refugium som är hans andningshål och hans glädjekälla. I boken framträder en allvarlig och tystlåten man som understundom blir ovanligt talför och har en stor portion humor. Han är en sällskaplig enstöring som älskar sin trädgård och sina växter. Inte på en enda bild i den vackra boken syns hans ansikte. -Jag är en allvarlig man, säger han, men tar inte saker särskilt allvarligt. Precis så här, tänkte jag när jag läste, precis så som han känner för sin trädgård, så känner jag inför mitt hus. Det var Slottsträdgårdsmästaren som rekommenderade boken. Läs hans recension här.

Teaterföreställningen
Hunnebostrands folkets hus. Två kvinnor och en man på scenen. Lite rekvisita. En svart fond. Och sånger och dikter av Dan-Eric Mattson. Han var inte där. Men den unge mannen klänger upp på en barpall, greppar sin gitarr och sjunger en sång som omedelbart griper tag om mitt sinne. Järngrepp. Jag slutar nästan andas. Han ser det och sjunger resten av sången med sin blick vilande i min. Refugium.

Huset
Det ligger där, som en upp och nervänd båt, med kölen i vädret. Tålmodigt väntar det på mej med sina fönsterögon i alla väderstreck. Med sina vindskupor och prång. Mina tankars tillflyktsort. Och när jag inte är där, vänder det sej bort då? Finns rummen när jag inte är där och vaknar i dom? Eller finns de bara som ett litet varmt, upplyst universum inne i mitt hjärta då? Som vecklar ut sej i form och funktion i samma ögonblick som jag slår upp dörren? Refugium.

Plötsligt inser jag vad jag vill, vad som är viktigt och hur vissa pusselbitar i tillvaron bör placeras.