Morfar - konstnären, musikern, bergsingenjören

Morfar var bergsingenjör och såg ut som Kafka.

Jag fick aldrig träffa honom, han dog innan jag föddes, men jag har förstått att vi på något sätt var lika. Inte så att jag skulle se ut som Kafka, men att vi skulle haft rätt likartade intressen. Konst, musik, litteratur, foto, vetenskap, teknik och natur.

Han skrev memoarer också. Hundratals tättskrivna kartotekskort med upplevelser och erfarenheter. Dessutom skrev och tecknade han flera böcker till och om sin älskade Astri, sin kusin, som blev min mormor. Fyllda av den ömmaste och mest passionerade kärlek man kan tänka sej. Hade han levt idag så skulle han haft en blogg.



På lördagarna spelade han improvisationer på orgeln i Västerås domkyrka. Jag skulle ha givit vad som helst för att få krypa upp bredvid honom och lyssna på hur klangerna fyllde valven.

Han ägde tre gruvor också. Bara för känslan att äga gruvor. Fanns inga mineraler kvar i dom. Bara vatten. Men det var gruvor.

Han var en sinnlig man, har jag förstått. Kanske lite svår att förstå sej på, lite egen. Men med ett intellekt stort som universum. Jag hade velat träffa honom. Som vuxen. Jag tror vi hade funnit varandra.



När han blev gammal såg han ut som Einstein.

Jag har ärvt hans mineralsamling. Ibland tar jag upp stenarna en och en, vrider och vänder på dom och undrar var han fann dom. När jag var liten bad jag om att få boken Stenar i färg, för att kunna ta reda på vad det var. Jag ärvde hans bergsmanshammare också. Den är enorm.

Vi har kvar gammal magnettråd. Magnettråd med Morfar som spelar egna kompositioner på sin flygel. Låter som en blandning mellan Satie och Stenhammar. Jag hade velat sitta under den flygeln, när han spelade.



Kan man sakna någon så mycket, som man aldrig träffat?

Läs ett stycke ur morfars memoarer på Ninnas blogg! Ett vådligt äventyr.