Misterioso och Ont blod

Nu kan jag inte hålla mej längre... Nu måste det bara fram. Jag läser deckare. Genom åren har jag läst hundratals deckare. Den ena mordigare än den andra. Men det finns en författare som klår de flesta andra. Som väcker mitt habegär och gör så att jag vill äga hans böcker:

Arne Dahl

Alias författaren och litterturkritikern Jan Arnald. Som i början tyckte att det händelsevis kunde vara lite skämmigt att skriva deckare såsom varande "seriös" författare. Sen fick hans deckare så lysande kritik att han tyckte att han kunde komma ut ur skrivbordslådan, eller vad nu alias kommer ut ur när de avslöjar sina rätta namn.

Han har skrivit en dekalog. En dekalog som blev elva. De handlar om den av Rikskriminalen handplockade specialenheten "för våldsbrott av internationell art".

Arne Dahl är en lysande skildrare av både miljöer, intriger och personer. Jag sträckläste de första böckerna och hängde sedan på bokhandelshandtaget för att få tag i nästa. Vansinnigt spännande böcker. Och roliga. Roliga, blodiga deckare(!).

I somras läste jag om alla tio igen. Den här gången med penna i hand. Jag kunde inte låta bli att notera de oftast små, obetydliga passusar som, ibland mitt i ett spännande avsnitt, fick mig att krypa runt på alla fyra av skratt. Möjligt är att jag har en lite egendomlig humor, men jag kan inte låta bli att återge några av dom...

Citaten är hämtade ur Månpockets upplaga med tryckår 2007.



Ur bok nr 1, Misterioso:

Sidan 17. Mördaren skjuter kallblodigt sitt offer: "- Ljudbang, tänker han. Och Olufsen, tänker han."

Sidan 57. "Jojomänsan, sa Jorge Chavez och gick fram till den skuttande skrivaren."

Sidan 79. "Aprilväder, tänkte Hjelm och nös frimodigt."

Sidan 83. "Viggo Norlander böjde sig över sin mörkblå anteckningsbok och talte sålunda..."



Ur bok nr 2, Ont blod:

Sidan 28. "- Nu går vi in och fortsätter. Stå inte här och söla! Hultin försvann. Hjelm stod kvar en stund och sölade."

Sidan 57. "En man i handbojor leddes förbi i bildens utkant. Hjelm kände igen den notoriske narkotikasmugglaren Robert E. Norton. Trots att han var intryckt mellan fyra k-pistbeväpnade Arlandapoliser lyckades han få in en spark i häcken på Mörner, som föll omkull med ett gällt kvidande.

I fallet greppade han tag i mikrofonen, så att reportern följde med. Mikrofonsladden måste i sin tur ha legat virad runt kameramannens ben, för även han föll pladask. Bakom den långdragna bilden av Arlandas innertak hördes kameramannens jämranden, reporterns stönanden och Mörners verbala kanonader: - Jävlarihelvetesförbannadelöskukar.

Först där bröt producenten; man kunde lätt föreställa sig hans sadistiska leende. Ändå var det för tidigt för damen i studion. När kameran fångade henne ropade hon i panik: - Ska jag verkligen läsa det här? När hon märkte att hon var i bild lyckades hon skärpa till sig. Hennes kamp för att hålla sig allvarlig medan hon läste var grandios:

- Dessbättre blev ingen allvarligt skadad vid narkotikalangarens attack. Vår reporter ådrog sig dock vissa orala skador när mikrofonen som tryckts in i hans mun avlägsnades."

De här små citaten kan verka obetydliga, men det är den här typen av språkliga knorrar som får, i alla fall mej, att alldeles extra uppskatta litteratur...