tisdag 4 november 2008

Potatisfars dotter


Jag är egentligen ingen trädgårdsmänniska. Eller så är.... Skit samma.

Jag är uppvuxen på en plats med en jord som får allt att växa. Allt är lummigt, grönt och frodigt och väller över alla bräddar. Den gamla havsbottnen i Bohuslän. När jag kom till ostkusten blev jag så förvånad. Köpa jord?

En sommar petade jag ner en påse Rosenskärafrön i rabatten på landet. Sommaren därpå drunknade vår trädgård i Rosenskära. Jag stal ett skott från en murgröna på Marstrand och petade ner den. Förra året fick jag spetta loss mitt hus från nämnda gröna.

Jag älskar allt som växer. Jag älskar allt som växer så till den milda grad att allt får växa. Rusig kryper jag runt på alla fyra i spenaten och kollar vad som kommit upp sen sist: kummin, alsikeklöver, ärenpris, fibblor, gatkamomill, groblad, maskrosor och timotej. Fast jag rensar Bohuslindarna från vattenskott och ger till fåren. Jag klipper gräset.

Jag är dotter till Potatisfar. Men jag har inte tålamodet att ligga på knä och rensa rabatter och grönsaksland. Min kärlek till det gröna ligger på nån sorts livskraftnivå. Klorofyllets obändiga styrka.

Jag sticker ut tungan och slickar på daggkåpans droppe.

Ordning och lekfullhet. Ja, kanske där någonstans. Böckerna i bokstavsordning i bokhyllan och klorofyllbomb utanför biblioteksfönstret.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.