Stonehenge – av en slump

1

Vi kom åkande genom Wiltshire på eftermiddagskröken, på väg österut och på jakt efter nattplats. Vår (o)trogna GPS, Fröken Lur, har möjlighet att söka upp campingplatser, och jag bad henne söka efter en sådan i närheten.

Den näst närmaste campingen som hon visade, hette Stonehenge Touring Park, och mina ögonbryn for i taket. Stonehenge?! Ligger det här?

Jag måste erkänna att Stonehenge inte stått på listan av besöksmål, och jag hade heller inte någon som helst aning om var det låg, men Stonehenge Touring Park måste väl åtminstone ligga alldeles i närheten…

2

Det skulle bli en liten omväg, men vaf…  När vi är så nära kan vi väl inte bara köra förbi?!

Vi åkte dit.

3

Mitt ute på Salisbury Plane ligger den. Den mystiska stensättningen som jag bara sett på bild och film tidigare. Mitt ute i solgasset på den absolut plattaste delen av England vi dittills sett.

4

Parkeringsplatsen var på en åker och där var massor av folk. Massor! Det var över 30 grader varmt. Precis den typen av situation som jag inte befinner mig särskilt väl i. Det blåste en het, vass vind som drog upp små tromber i dammet och till och med skuggan brände.

5

När vi parkerat och gått över halva åkern till ingången till området och skulle köpa biljett, fick vi reda på att Emser inte skulle få följa med. Konstigt. Det är ju utomhus. Vad trodde de att han skulle göra?

Alltså fick jag gå in ensam, eftersom jag varit den som var mest angelägen om att få se stenarna.

6

Stonehenge ligger inklämt mellan två vägar, varav den ena är en motorväg. Även detta finner jag märkligt; hur kan de dra två stora vägar på varsin sida om ett Englands mest kända kulturarv, när det ligger på en stor, platt slätt? Den ena vägen ligger så nära att man måste gå genom en tunnel för att passera den.

Det hade ju räckt att dra vägarna en eller två kilometer åt ena eller andra hållet, så stenarna fick lite lugn och ro. Dånet från motorvägen var minst sagt störande. Det märks minsann aldrig på filmerna de visar…

7

Besökarna segade sig runt monumentet, likt en tusenfoting med hörsnäckor. Alla som ville fick en audioguide, som på deras eget språk berättade om stensättningen. Gott och väl, men det såg så märkligt ut.

Själv lät jag bli. Utan öronpropp försökte jag förhålla mig till stenarna utan att krocka med en hoper zombies i snigelfart. Och då menar jag; Förhålla mig. Försöka få stenarna och deras inbördes ordning berätta något för mig. Själv läsa in platsens budskap.

Jag tror jag lyckades rätt bra. Jag lyckades också, hur jag nu bar mig åt, att få bilder utan människor på. Trots att där fanns hundratals.

Allra helst skulle jag velat gå dit i gryning eller skymning sent i november.

8

Jag ger mig inte in på att beskriva något om platsens betydelse eller historia. Det finns andra sajter som gör det så bra. Jag nöjer mig med att visa det stenarna själva berättade för mig, via mina bilder.

Uråldrigheten.
Tyngden.

Och vad gäller druider, fanns stenarna där långt innan det överhuvudtaget fanns några druider.

Kommentarer

  1. Mmmm fint! Tycker att jag hör Clannads musik...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mmm. Det var mycket musik som hördes där, om man kunde förtränga motorvägsbullret.

      Radera
  2. Håller med dej om att urtidskänslan förtas av dessa starkt trafikerade vägar med till synes dåligt genomtänkta dragningar. Men lite mäktigt är stenarna allt ändå.

    Fina bilder utan en enda bil eller turist...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var oerhört mäktigt. Stenarna kändes nästan levande, men med en helt annan tideräkning än vår duracellkanintillvaro.

      Radera

Skicka en kommentar

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.

Populära inlägg