torsdag 1 augusti 2013

Någonstans emellan Dover - Calais

_DSC0116dc

Två dygn av i stort sett oavbrutet bilåkande inledde årets lite längre husbilstur. När vi kom fram till Puttgarden var det redan mörkt och vi hade tänkt oss natthärbärge på ställplatsen i Pelzerhaken. Men där möttes vi av en slarvigt upptejpad lapp som meddelade att det var fullbelagt.

Bara att ge sig ut på vägen igen och fortsätta söderut. På kontinenten är det ju så, att man inte gärna fricampar. I alla fall inte om man inte ser var man ställer sig i mörkret.

När vi kört i cirka tio minuter på väg ut på Europavägen igen, körde vi igenom en liten stad. –Titta där står en husbil! utbrast jag och pekade. Och på andra sidan bron på en kaj stod mycket riktigt en norskregistrerad bobil och sov. Vi husbilsåkare har en tendens att koxa ihop oss, så står en så kommer det gärna fler. Inte så att vi aktivt söker umgänge, utan att vi helt enkelt känner oss tryggare så.

På morgonen, när solen gått upp, tittade jag ut och fick se att det var en helt ok plats vi hamnat på. Vi skalkade luckorna och for vidare innan norrmännen vaknat.

Sen var det bara vrålåka som gällde.

_DSC0117dc

Vi kom fram till Calais i skymningen och hoppades på en ställplats i hamnen, men även där var det fullt, så vi ställde oss helt sonika utanför. Det gick bra det med. Kvällspromenaden på piren var magisk. Tidvattnet sorlade runt pollarna, luften var sammetslen och västerhavet fylldes av guld.

_DSC0121dc

I stora färjehamnen väntade båtarna som skulle ta oss över Kanalen dagen därpå.

_DSC0122dc

_DSC0127dc

Jag är inte precis överförtjust i att åka båt. Det var därför vi valde alternativet Calais – Dover för att slippa eländet så mycket som möjligt. Överfarten bjöd på dis. Några White cliffs syntes inte överhuvud taget förrän vi i stort sett var tätt inpå dem. När vi var i Calais i höstas såg vi dem däremot klart och tydligt.

_DSC0130dc

Resan över gick utmärkt. Trots att jag oroade mig för både det ena och det andra och att vi hade varit tvungna att lämna hunden i bilen. (Mellan Rödby-Puttgarden får han följa med.) Handsvetten och knäsvagheten släppte långsamt, och jag kunde sitta i fören och se hur vi gled in i hamn.

_DSC0131dc

Nu började det stora äventyret!

Tio dagar i England, som jag faktiskt aldrig besökt förut. För en mellanlandning i Manchester på väg till Irland kan väl ändå inte räknas?

To England! Vill du följa med?

8 kommentarer:

  1. Jag har åkt svävare från England till Hoek van Holland i min ungdom. Det blåste. Jag hade köpt mitt favoritgodis, violpastiller. Det dröjde sedan många år innan jag kunde suga på en violpastill utan att det vände sig i magen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hua! Om båt tycker jag inte, trots att jag inte direkt har benägenheten att bli sjösjuk. Stackars du som fick ditt favoritgodis förstört...

      Radera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.