St Ives
St Ives. Den lilla staden på västkusten i Cornwall, med fötterna i Celtic sea. Den lilla staden vars ljus och läge länge varit väldigt lockande för konstnärer. Hit åkte, och åker, konstnärer från alla håll och kanter. Ett engelskt Skagen.
Gatorna ner till hamnen stupade brant och var obehagligt smala, så vi tog det säkra före det osäkra och parkerade utanför och tog bussen ner. En stånkande, rykande, skållhet gammal dieselskorv som chauffören med dödsförakt pressade nerför gatorna.
Turisterna var legio denna heta julidag, så vi accepterade faktum; vi är också turister, och sällade oss om än tillfälligt till flocken.
När vi kravlat ur bussen och kommit ner till hamnen såg vi ljuset. Det var faktiskt något alldeles särskilt. Bilderna jag tog ut över vattnet blev som färdiga akvareller.
Och vi behövde bara komma bort lite från turiststråken för att hitta mysiga bakgator, snudd på folktomma, med pittoreska hus.
Jo, det ÄR sant. I England sitter rörmokeriet på utsidan. Men jag vet inte om förklaringen som jag har hört stämmer; att de gör det för att det ska vara lättare att komma åt dem om de fryser sönder.
Den lysande vita stranden, som är känd för sitt rena vatten, lockar många badare. Men just denna julidag, i den stora värmeböljan nådens år 2013, var det snudd på FÖR varmt att sitta på sand och steka. Det var nästan så det luktade bränt.
När Emser förstod att det fanns en strand på andra sidan muren, blev han skogstokig och skulle dit. Strand är vatten att plaska i, bollar som behöver fångas och ungar att stoja med. Strand är kul!
Denna konstnärernas stad kan till och med ståta med en filial till Tate Gallery; Tate St Ives. Jag slank in som hastigast. Vi hade ju hunden och kunde inte gå in båda.
I den stora hallen satt en fantastisk glasmålning som färgade solljuset i nyanser och facetter: Patrick Heron, Window for Tate Gallery St Ives.
Men ganska snart var vi ute i solskenet igen. Åt lunch på en trevlig liten bistro och strosade bland husen tills det var dags att åter äntra den stekande plåtlådan som skulle ta oss upp till parkeringen och vår väntande husbil.
By the way… Det sägs att St Ives är förebilden för författarinnan Rosamunde Pilchers fiktiva stad Porthkerries. Det första jag gjorde när jag kom hem, var att leta reda på “Snäcksamlarna” för att läsa om den. Och jo, det kan nog stämma.
(Jag måste erkänna att jag också beställde en hel box med Rosamunde Pilchers filmatiserade böcker. Bara för att få se miljöerna!)
Kommentarer
Skicka en kommentar
Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.