Tutankhamon - en funktionshindrad farao

Jag har ett bra tag planerat att skiva ett inlägg om Tutanhkamon just idag, den 17 februari. På dagen 87 år sedan Howard Carter öppnade den unge faraonens sarkofag i Konungarnas dal i Egypten.

Gravkammaren hittades redan 1922, men sarkofagens lock var fastlimmat, så det dröjde rätt länge innan de fick upp det. När det väl lossnade satt även farao fast. Hur de fick loss honom vill vi inte veta...

Det visade sig dock att det var fler som kommit på idén att skriva om Tutankhamon idag. Bland andra har DN en artikel om att forskarna äntligen tror sig ha kommit på vad han dog av.

Den tonårige farao var egentligen ganska sjuk. Hans föräldrar var syskon och dessförinnan hade det också förekommit en hel del inavel bland förfäderna. Han hade bl.a. skolios, klumpfot, puckelrygg och gomspalt. Men den egentliga dödsorsaken var malaria i kombination med sviter efter ett brutet, missbildat ben.

De egyptiska hieroglyferna anger bara konsonanter, därför är det - vad jag förstår - godtyckligt om han ska kallas Tutankhamon (Tut som fick liv av Amon) eller uttalet man nu alltmer ser; Tutankhamun. Själv föredrar jag nog Tutankhamon. Eller Neb-cheperu-re som var hans kröningsnamn. Det namn som egyptierna själva kallade honom från nio års ålder, då han blev farao.

En tid på världen intresserade vi oss mycket för Egypten och egyptologi. Man skulle kunna säga att det blev en vurm. Vi lärde oss att skriva med hieroglyfer. Jag har till och med kvar ett mycket vackert brev skrivet helt med hieroglyfer.

Vi sa Chufus istället för Cheops, Chafre istället för Chefren och Men-Kau-Re istället för Mykerinos. Vi kunde inte förstå varför folk envisades med att använda de grekiska namnen på de egyptiska faraonerna. För att inte tala om Ra-user-ma istället för Ramses. (Säg ingenting till någon, men jag är Ramses den II och jag är här incognito!)

Jag ritade av de vackra bilderna från Neb-cheperu-res grav och broderade dem. På klänningar, skjortor och väskor. Ingenting av dessa broderier finns kvar. Jag gav bort allting. Men mönstren har jag kvar. Med noggranna färgangivelser. Jag broderande med entrådigt Moulinégarn.

I mina anteckningar har jag skrivit: "Kungens hängsmycke bestående av det heliga ögat omgivet av Nordens ormgudinna och Söderns gamgudinna. Cloisonnéarbetat guld och färgat glas."

På något vis ligger den antika egyptiska konsten mig fortfarande varmt om hjärtat. Den unga kungen, Neb-cheperu-re, känns på något vis än mer rörande nu, när vi fått veta hur han mådde under sin korta livstid. Sjuk, funktionshindrad och tvingad till saker han kanske inte alls ville. Bortgift som 11-åring med sin egen halvsyster Ankhesenamon, som han mot alla odds kom att hålla mycket av. Två vilsna ungdomar i en intrigerande vuxenvärld.

När han dog - 18 år gammal - blev Ankhesenamon förkrossad. Själv hade hon fött två små flickor som inte överlevde. Dessa små hade det unga föräldraparet låtit balsamera, något som var mycket ovanligt för för tidigt födda barn. Det tolkar jag som om att de sörjde dem djupt och genom balsameringen hoppades få möta igen i "Eftervärlden".



"Insidan av dörrarna till det tredje kapellet. Gudinnan Isis beskyddar Tutanhkanons mumie. Guld."

En märklig sedvänja lever kvar hos mig sedan den här tiden. När jag är ute och åker bil och stöter på ett överkört djur utefter vägen mumlar jag alltid "Ba ar pet - sat ar ta!" Kroppen till jorden - själen till himlen. Och detta säger jag nu åt Tutankhamon, Neb-cheperu-re. Måtte du få vila i frid och att vetenskapsmännen äntligen slutar att karva i dig.

Ba ar pet - sat ar ta!