måndag 1 september 2008

Time out

I det här hörnet av världen har klockorna stannat. Stilla och obeslutsamma hänger de på sina väggar, sitter i sina torn, stilla i skyltfönster och på allas handleder. Allting andas obeslutsamhet och det tycks mig som om den första höststormen inte vore långt borta. Mitt väggur har stannat på fyra och ingenting säger mig om det är natt eller dag. Men stearinljusen brinner och det enda här i tillvaron som skulle kunna tänkas markera tid, är att de måste bytas då och då.

Jag tror att jag måste ta mig härifrån. Det verkar som om många har tänkt samma tanke, för ljuset har släckts nu i fönstren mitt emot, och människor med påsar och väskor har skyndat genom gatorna på väg bort. Kan jag proviantera någonstans? Vad har jag kvar i mina skåp? Jag plockar hastigt ihop det jag tror jag behöver i klädväg, den varma, grå tröjan, ett par extra jeans, ridstövlarna. Jag plockar ur minneskortet ur den döda datorn, jag vet inte ens om det är tomt eller fullt, och klämmer ner kameran i väskan. Batterierna till blixten är slut, men har jag tur så räcker kamerans ett tag till. Vad ska jag fotografera? Tomheten? Min egen spegelbild? Mörkret?

Jag går omkring i lägenheten, dröjer mig kvar. Lustigt med denna långsamhet. Tittar på mina fotografier, välbekanta miljöer, välbekanta ansikten - ändå så totalt främmande just nu, så likgiltiga. En gång stod de här människorna mitt emot mig och min kamera. Leende, drömmande, eftertänksamma, kanske en smula besvärade och oroade över att jag fäste dem på min film. En plötslig impuls gör att jag tar ner morfars gipsmask från väggen och knölar ner den i min väska. Jag slår på radion, men den är död. Det är säkert fyra timmar sedan jag kunde höra den senaste rapporten. Jag hör folk i trappan. Lågmälda röster och försiktiga steg. Varför är alla så tysta? Som om väggar och tak hade öron, ja till och med himlen och träden.

I morse när jag vaknade beslutade jag mig för att åka till Stugan. Det är hemskt långt och jag vet inte varför valet föll just på den - men någonting säger mig att det vore det enda rätta. Kanske var det så att vi nångång hade sagt att om det händer något och vi kommer från varandra så ska vi ses där. Leende och varma i kropparna hade vi suttit där framför brasan, inrullade i filtar och med temuggarna inom räckhåll. Bekymmerslösa och med tankarna på en helt annan framtid än den som visade sig komma. Det känns som hundra år sedan. Jag rycker till och förtränger tanken. Jag låser dörren och skyndar utför trapporna. Tidningsbilen står på gården och igår såg jag till att få den tankad. Bensinen bör räcka halvvägs, sen får jag se hur jag gör. Kanske finns det fortfarande öppna bensinstationer längre norrut. Jag hoppar in, startar motorn och knäpper på radion. Tyst, fortfarande helt tyst.

Vägarna är nästan tomma. Enstaka bilar kör ut från stan. Återigen förvånas jag över min ovilja att ta kontakt med någon. Jag vill vara ifred, vill tänka, jag nästan njuter av främlingsskapet, fast jag skäms att tänka tanken. Värmen är fullt påslagen och snart känns bilen som en isolerad ö av ljus och relativ trygghet. Vad skulle hända om jag fick motorstopp eller körde av vägen? Jag förtränger den tanken också och koncentrerar mig på körningen. Väl ute på motorvägen släpper jag alla hämningar och hela min inlärda och djupt rotade försiktighet och trycker gaspedalen i botten. Bilen skjuter fart och jag njuter av ljudet från de sex cylindrarna och ryggens tyngd mot sätet. Vägen är torr och asfalten ljus och de höga stängslen på sidorna håller djur och människor borta. Människor? Hastighetsmätaren visar på 165 km/h. Håller jag på att bli avtrubbad? Vad händer om jag får en sladd?

Efter cirka 40 mil börjar jag komma in i bekanta trakter. Horisonter jag sett så länge jag kan minnas. Här och där ser jag eldsken glimma mellan träden. Jag är hungrig och måste få tag på bensin. Efter ytterligare ett par mil ser jag en tänd skylt vid vägkanten och svänger av. Bensinstationen verkar helt övergiven. De senaste milen har jag inte mött eller kört om en enda bil. Var finns alla människor? För första gången på hela dagen börjar jag längta efter någon att tala med. Jag tankar fullt och torkar rutor och lyktglas. Först efteråt reflekterar jag över att jag aldrig behövde stoppa in något kort i automaten. Kurar ihop mig i baksätet och plockar fram bröd och filmjölk. Filmjölk? Nå, det får duga, det är vätska i alla fall. Jag fick ingen mugg med mig och måste dricka direkt ur paketet. Det smakar novalucol. Ljummet och klibbigt.

Måste vidare, det är minst tio mil kvar. Ett tag funderar jag över att svänga av från motorvägen och köra genom samhällena, men jag vill ogärna förlora tid. Och vad har jag för tid att förlora? Jag kör som en galning, som om någon väntade mig, gick med klockan i hand och vankade från fönster till fönster. Overklighetskänslan blir mer och mer påtaglig. Herregud, vad håller jag på med? Vad är det här? Vad i helvete är det som händer? Jag tvärbromsar och blir stående mitt på vägen med hjärtat som en stångjärnshammare i bröstet. Ska jag vända? Köra tillbaka hela vägen?

Kameraväskan har vält och alla grejorna har spridits ut över golvet. Minnet försöker med viskningar, små, smala röster. Påminnelser som solens mönster på sandig sjöbotten. Irriterad på mig själv slevar jag upp grejorna och kör ner dem huller om buller i väskan. Hur korkad får man bli? Presskylten har åkt på sned och i ren ilska rullar jag ner fönstret och hivar ut den. Jag gräver fram mobiltelefonen och slår numret till tidningen, men det enda jag hör är ett röstmeddelande från redaktionschefen som säger att det tyvärr inte finns någon inne på redaktionen för tillfället, men försök gärna senare. Så då är alltså datakommunikationen igång på tidningen fortfarande. Jag stirrar på luren och hör chefen upprepa sitt meddelande. Vet inte hur länge jag suttit där men mörkret har djupnat och vid horisonten stiger Väduren. När jag fortsätter är mitt huvud totalt tomt. De sista milen kör jag som om jag vore avstängd från allt. Det enda som existerar är händerna på ratten, foten på gaspedalen och blicken rakt fram.

Herregud, hur länge sen är det jag körde den här vägen? Tre år sedan, fyra? Eller ännu längre? Hur har jag kunnat glömma? Äntligen! Avtagsvägen! Jag kör in och tusen bilder trängs i min hjärna. Allt, absolut allt jag upplevt här flimrar förbi i min skalle. För säkerhets skull kör jag inte ner för backen till huset. Jag vet inte hur väglaget är och ensam skulle jag aldrig klara att få loss bilen om jag körde fast. Så jag samlar mitt gepäck och stretar nerför. Det långa gräset piskar runt benen. Milda tid, den här backen är verkligen brant. Jag minns när den byggdes. Jag kan fortfarande inte begripa hur en caterpillar kunde ta sig fram i moraset, men väg blev det och massor av grus gick det åt. Mitt första minne härifrån är när Far, skumpande, svajande och stark, bar mig på sin rygg nedför backen. Det regnade och kvistar riste vatten i ansiktet på mig hela tiden. Far var svettig och ett barr hade kletat fast i hans nacke. Doftminnet är nog ändå det starkaste; regn, skog och fars trygga svettlukt.

Väl framme släpper jag allt i en hög omkring mig och fumlar efter nyckeln på stocken över dörren. Den ligger kvar. Hur hade jag gjort annars? Inbrott i eget hus? Det luktar instängt där inne. Fuktiga sängkläder, sotig murstock och trä. Jag sjunker ner på sängen i spisrummet. Snart ska jag göra en god brasa. Undran och svidande saknad sitter som en klump i halsen, och en lång stund sitter jag bara och glor. Ändå känns mötet med det primitiva huset skönt, till skillnad från all tekniken jag lämnat.

När en liten brasa flammar på hällen, reser jag mig för att hämta vatten. Jag tar den gamla plåthinken och hasar ner mellan granarna till brunnen. Vågorna skvalpar trött därute i mörkret och allting verkar som det alltid varit här. När jag böjer mig ner efter vattnet, halkar jag naturligtvis och skrapar hela underarmen på brunnens cementrör. Det gör så helvetes ont att jag far ihop som ett litet barn och ylar av smärta. Alla de senaste dagarnas spänning kommer som en störtflod, klumpen i halsen löser upp sig och jag gråter hejdlöst. Gnyr, gnäller och hackar tänder. Det är plötsligt så kallt. Jag kryper uppför stigen och barren känns hala och stickiga under mina händer. Spannen får ligga kvar i brunnen, jag bryr mig inte. Väl inne kravlar jag in under högen av täcken och filtar och somnar bums av ren utmattning. Innan jag slocknar hinner jag tänka imorgon, imorgon måste jag...

Den svarta tidningbilen har ett lager dagg på taket och värmen från gårdagens körning har gjort att rutorna immat igen totalt. Den kvarglömda mobiltelefonen ringer i exakt sjutton sekunder, sen är allt återigen fullständig stillhet. I den första gryningen flaxar en flock kajor tjattrande upp från hustaket, skrämda av den röda bilen som kommer körande mellan träden.

3 kommentarer:

  1. Jag vet inte riktigt om det är verklighet eller vad det är....men det var länge sedan jag träffades så av en text. Vi bloggare...vi andra bloggare skriver dagbok...du hittar verkligen ett eget sätt att uttrycka dig. Det är en skrämmande text men så stark att jag känner varje känsla själv. Skriv böcker människa....eller du kanske redan gör det?

    SvaraRadera
  2. Tack Mäster!
    Ja det var en stark upplevelse och jag är glad att jag kunnat förmedla den.

    Efter att ha hållit på några månader så tycker jag att bloggande passar mej utmärkt. Kort eller långt, bilder eller texter om vartannat. Möjligheten att lägga in kommentarer.

    Och förresten, Trädgårdsmäster, skulle allt den boken bli ganska tunn...

    SvaraRadera
  3. Just det, Skriv böcker!

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.