Tändkulemotor

Min barndoms sommarnätter. Ljusa, ljumma och fyllda av vattenbrus och vågskvalp. Att vakna i tretidsgryningen av bogserbåtarna med sina tändkulemotorer. Rytmiskt dunkande båtar med kilometerlånga massavedsflottar efter sej. Fullastade söderut, på tomme mot norr. Jag låg och lyssnade en stund i våningssängen. En kvart senare kom svallet. Sen kunde jag somna om. Trygghetsljud. Och om jag hade tur hade någon massavedsstock lossnat från släpet och flutit i land och jag hade fått en sjöhäst till vän på morgonen.

Eller de gnistrande vita båtarna i det salta. Tång och maneter. Doften av hav och fisk. Varvande tändkulemotorer. Dova, ekande, fantasieggande.

Om att bada i saltvatten tyckte jag inte. Ändå flängde vi med vår lilla Bohuseka med fyrahästars aktersparkare ut och in mellan öarna på sensomrarna. Varje gång en ny ö. Far och jag på upptäcksfärd över stenhällarna. Trift. Tång. Musselskal. Och matsäck i Violetta Hinken.

Om att segla tycker jag inte särskilt. Men jag har lärt mig att skilja på styrbord och babord, slå råbandsknop och skotstek, splitsa en tamp, följa farleden och lägga till. Och det är roligare att sjösätta än att ta iland.

Jag tycker om det lilla livet. Kojerna och sjörapporten. Var sak på sin plats och tjärsnöre.

Drömmen vore nog en liten motorbåt. Med tändkulemotor.