Jag vaknade nyss

Sovrummet är varmt och ljuset silar in genom den halvöppna dörren.
Täcket är mjukt så mjukt och jag vill inte alls stiga upp. Gonar en liten stund till. Sträcker mej som en katt och ser mej försiktigt om. Tittar på väggarna, bilderna, skuggspelet. Vänjer ögonen långsamt vid dagsljuset.

Men vänta nu.
Var är jag?
Var i himlens namn är jag?

Jag far upp ur sängen och fram till fönstret. Tittar ner på gården. Solljuset är blekt, luften ser mild och lite mjölkig ut. Känner inte igen mej. Känner inte igen mej alls.

Går in i mej själv och känner efter. Bakfull?
Nej. Var inte på fest igår. Drack ingenting. Minns ingenting.

Mot allt förnuft blir jag inte rädd. Det känns snarare som en stor förundran.

Jag verkar vara ensam i lägenheten. Det känns tryggt och hemtamt samtidigt som jag vet att aldrig varit här tidigare.

Sakta, sakta går jag runt i rummen. Nosar, låter fingrarna glida över dörrkarmar och tavelramar. Naken, försvarslös men trygg. Trygg ändå som aldrig förr.

Det bor en man i rummen förstår jag. Rummen säger: Detta är jag. Självklara rum, vilande.

I hallen en garderobsvägg. Gläntar på första dörren. Frackskjortor. Massor med frackskjortor. Det var mej en märklig man, är han dirigent?

Herre Gud, jag hör en nyckel stickas i dörren. Någon kommer. Han? Och jag som är naken.

Jag drar mej baklänges så långt in i hörnet jag kan komma. Och där står jag, darrande, när dörren öppnas.

En doft, Din.
Ett ansikte, Ditt.
En kropp, Din.

Vi faller ned på knä mitt emot varandra på hallmattan i en livstidslång omfamning. Äntligen. Hemma.

Du, som är mej så välbekant som mitt eget hjärta.
Min älskade.

Och som jag aldrig sett förut.