Ord som vägrar

Jag skulle vilja veta varför orden sviker mej. Varför modet sviker. Vad återstår att tro, annat än att jag inget har att komma med. Varför har jag då begåvats med ett ständigt flöde av ord och tankar?

Om jag skalar bort alla varför och bara skriver, vad blir kvar då? Vad är det för ord som rasar i skallen?

Näe! Detta kan bara inte vara meningen. Inte när det är så satans svårt. Sitter så långt in.

Alla ord är redan skrivna.

Jag längtar efter enkelhet. Jag är så trött på känsloord. Ändå är det om känslor jag vill skriva.

Att se:
Fröjden att se. Ett öga som följer en linje. Ett öras form. Färgen på håret ovanför örat. Ett öga i profil.

Ska jag skapa ett nytt språk? Vem förstår då? Blir det bokstäver som går att tyda, eller blir det bara tecken? Kanske både och. Och hur ska jag hålla tecknen enkla och ge dom betydelse? Kan vara en bra tanke, men jag sätter den åt sidan ett tag.

Det finns så många viktiga ord som är förstörda. Varför känner jag förakt för dom som förstör orden? Far de alldeles för vårdslöst fram?

Mödosamt.

Jag kom just på att ögonblickligen är ett bra ord. Ordsamlare är jag nog.

Vandring
Meanderslinga
Hemligt land

Detta är ju viktigt! En synonymordbok att använda när alla ord är förbrukade. Pretantiöst! Alla gamla Kärlek, Älskling och Oerhört. De borde bli tecken. Små radbilder. För Kärlek en liten krok, utan rädsla i spetsen, men med…

Se där! Där tog det stopp igen!

Att skratta får inte bli en sköld. Att förakta får inte bli ett vapen.

Doftbilder
Minnesbilder
Känslobilder

En närvaro i en tid av utanförskap. Detta utanförskap som vägrar att bli ord. Ord som vägrar. Ord som vägar. En ordkompass.

Så kommer en glimt! Den lilla vinkeln som bildas mellan vattenytan och bordläggningen på exempelvis en kåg. Stoff för ett helt kapitel.

Om det fula vill jag inte skriva. Det är ont nog att det finns. Om det onda vill jag inte skriva. Det fyller mej till övermåttan brädd ändå. Det lilla onda och det stora onda.

Hur ska jag orka le mot någon på morgonen om jag ägnat hela natten till att skriva om det lilla och det stora onda?

Är jag månne enfaldig? Hur kan jag tro att det sköna skulle vara skönt utan det fula vid sin sida? Om allting vore vackert bleve det tillslut likgiltigt. Som ögat som tappar en färg som det fått titta på för länge.

De fula orden måste med för att de vackra ska leva. Fast man behöver ju inte ha så jävla många! Sambo är ett fult ord. Mediedebatt är inte heller så vackert. Vajer, variomatic, tarmvred, trivselarrangemang, vänstervriden, snor, fjolla, knark, deppad.

Bums infinner sej:
Typsnitt
Daglilja
Tennsalt
Vitterhet
Fårticka
Lämmeltåg
Tassavtryck
Roderkult

Bara som kompensation.

Detta vart ju intressant! Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Men det här skulle ju handla om varför jag har så svårt för att skriva när jag har så mycket att berätta. Eller är det tvärt om? Att jag är så full av ord, men inget har att berätta?

Kanske det handlar om att hoppa på orden bakifrån. Överrumpla, överraska. Så får det bli!

Jag fortsätter försöka…