Mästaren

Det finns en källa. Ett innersta väsen. En plats så hemlig att nästan bara jag själv har tillträde dit. Den källan är oändlig, ömsom spegelblank, ömsom upprörd och alltid bottenlös. Längst inne i min heliga park ligger den. Luften är mild, färgerna gyllene. Där finns förlåtelse, förståelse, upprättelse och styrka. Den finns där för mej att ösa ur, dricka mej otörstig ur, vila vid. Men det finns ett aber: parken är omgiven av en tät och taggig häck. Jag river mej oftast blodig på vägen dit. Senast jag var där inne såg jag på avstånd Örtagårdsmästaren. Han hade sin korg på armen och han var på väg åt mitt håll.

Det finns en strand. Där är luften ren och klar. Där brusar dyningar mot sand, snäckor och tång. Där doftar sälta. Att gå barfota i sanden och vända ansiktet ut mot vinden och horisonten är det mest läkande som finns. Måsar fyller rymden med sina längtansrop. Längtan finns där. Men det finns ett aber: vid min strand reser sej hundra meter höga klippor. Jag ramlar ofta och slår mej när jag ska dit. Senast jag var där såg jag på avstånd Fiskaren. Han hade sitt spö på armen, sin flöjt i handen och han var på väg åt mitt håll.

Det finns ett rum. Ett trygghetens gömsle. Ett rum fyllt av tystnad och ro. Solen lyser in genom de höga fönstren och om jag tittar ut ser jag ner mot min strand och min park. Där inne får jag vila och stärka mej inför det som ska möta. Men det finns ett aber: mitt rum är oftast låst. Många gånger står jag förtvivlat utanför dörren och rycker i låset med demoner och blodhundar flåsande i nacken. Men senast jag var där inne fanns där Trollkarlen. Han hade sin stav i handen och hans blick vilade oavvänt i min.