onsdag 3 september 2008

Soluppgångsmorgon för sju millioner år sedan

Det lyser nu i alla fönstren. Som ögon som ser ut över gården ner på frostig sten och kalfrusna träd. Ljuset är varmt kantänka, och innanför vart och ett av fönstren pågår ett alldeles eget liv. Oberoende av varandra lever dess innevånare sina små, ynkliga liv. En del tror sig storhet, värme och kärlek och en del sitter i sina sängar, ensamma på sina täcken med övergivenhet glimmande i ögonen.

Jultiden gick mej förbi i år. Passerade med alla sina dagar och aftnar och nätter utan att jag kunde eller ville vara med. Troligtvis spjärnade jag väl emot. Gick på Drottninggatan med skygglappar och ville inte se julskyltningen och alla människor med kassarna fulla.

Fanns det då någon fristad? Ett café i Gamla stan med borden fulla av svettiga bråttommänniskor. Fnissande, fundersamma på väg från ett måste till ett annat. Stolar fulla med mössor och halsdukar och allehanda tingestar som skulle bäras hem och delas ut under förväntan.

En fristad?

Där utspelades dramor i det tysta. Möttes blickar, utkämpades strider, togs och bröts löften. Skedar skramlade mot kaffekoppar och livet sveks.

Varför kallade jag det en fristad?

För att det blev ett högsäte för mitt betraktande. Mitt utanförskap, som bara kunde befästas där, mitt i all människoträngsel. Där alla kunde sitta med nakna ansikten, för ett ögonblick avslöjade.
Jag undrar nu om mitt betraktande har sitt ursprung i mitt sökande. Samtidigt som det blir en avskärmning, ett skydd utåt. Jag ser, men jag deltar inte. Jag är en betraktare och i ordets innebörd ligger att jag vill hålla mej undan.

Jag går till mitt café igen. In bland stolar, bord och människor och sätter mej vid bordet där du brukade sitta. Jag dricker mitt te och betraktar.

Kanske var det så att dagar kom då jag egentligen inte ville bry mej. Vaknade på morgonen och låg kvar i sängen och tittade på taken mitt emot, pudrade med nysnö. Vithet över det grå och svarta. För ett ögonblick. Som att ha ett oskrivet papper framför sig. En ny oprövad möjlighet - som snart, alltför snart blir fullt av svart klotter.

Hur förhindra? Var kom du in i allt det där? Och just i det ögonblicket? Trampade upp spår i nysnön och skrev din adress och ditt namn på ett papper. Så fånigt det låter. Så banalt.

Sen fanns det nätter då jag låg vaken och väntade. På ljuset som aldrig ville komma. Jag ville stiga upp och klä mej och gå uppför trapporna och ut längs gatan och vimla runt i den tomma staden. Undra över gatunamn och fasader och leta efter spår. Skuggor av händelser, skuggor av människor. Finna en bit av mej själv på en bänk på Mosebacke en soluppgångsmorgon för sju millioner år sedan.

Men hur det nu än var så steg jag aldrig upp. Och ljuset, det kom väl inte det heller. Så jag går till mitt café, på kvällen då alla timmar passerat två gånger. Och jag tar upp mitt sjunkande och bär det mellan händerna. Håller upp det i neonljuset och det glänser kallt och blodfullt och längtan finns där.

När vi skiljs åt går jag fem steg. Sen vänder jag mej om och ser länge efter dej.

Jag tror jag vill höra dej spela.

1 kommentar:

  1. Du kan beskriva de som inte går att klä i ord (egentligen)
    Storartat!

    SvaraRadera

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.