Sliperiet i Borgvik

Att åka med husbil betyder oftast att färdas i något makligare takt. Man hinner stanna och titta, göra avstickare. Det blir upptäcktsfärd. Och jag älskar upptäcktsfärder.

Sträckan mellan norra Bohuslän via Dalsland och in i Värmland har vi åkt…  tjogtals gånger. Upp och ner varje sommar till stugan i Östra Ämtervik. Visst stannade vi ofta redan då, ty vägen var lång och genom Dalsland kurvig och många gånger usel. (Det är ny, fin, bred väg nu kan jag meddela.) Då stannade vi för att äta vår medhavda och stoppen brukade för det mesta ske vid gamla järnvägsstationer. Far älskade gamla järnvägsstationer.

Det här gången fick jag för mig att vi skulle titta på Borgvik, ett gammalt bruk i närheten av Grums. Syster Ninna och jag passerade där för ett par somrar sen, men det var på kvällen och vi hittade ingenstans att stanna i mörkret. Nu vet vi att där till och med finns en liten ställplats.

Det första vi stannade vid den här gången, var det gamla träsliperiet, där man förr tillverkade mekanisk pappersmassa.

Sliperiet var i drift mellan 1902 och 1916 och uppbyggt av lertegel och mitt favoritmaterial slaggtegel. Det gläder mig att man lade ner möda på att få huset vackert. Titta bara på valvet där vattenkanalen en gång passerade.

Här fanns även ett kraftverk som producerade ström.

Men varför detta fula, moderna fönster i den för övrigt vackra tegelväggen? Någonting verkar ha satts igen och även det moderna teglet set dött ut i jämförelse. Men tegel åldras vackert, så det skulle jag kunna leva med. Men fönstret! Milda himmel vad det skämmer.

Emellertid. Efter att träsliperiet lade ner användes byggnaden som förråd för Billerud och efter det försökte sig Värmlands Museum på att ha Borgviks Byggnadsvård här. Det gick visst inte så bra har jag hört.​

Idag är Sliperiet kulturhus och konsthall som visar samtida konst. Här finns också Sliperiet Gastronomi, där vi åt vår lunch. Gott och vällagat i ljusa luftiga lokaler. Bonus: Emser fick följa med in.

Högst uppe under taket visade konstnärinnan Ingalena Klenell sina skira glasskapelser. Jag skulle vilja kalla det glasträ. Trädglas. Hundratals spröda fragment som i lager på lager hängde från taket. Det klirrade och doftade trä, åtminstone i min fantasi. Det var hennes konst som satte de djupaste spåren, även om det också fanns mycket annat fint att se.

Det är något alldeles särskilt med glas. Och med trä. Tillsammans suveränt.

Sliperiet är definitivt en plats att återvända till.