Borgviks bruk

Så kom jag då äntligen hit i dagsljus. Till Borgviks bruk som syster Ninna och jag åkte igenom i skymning för ett par år sedan, då det knappt gick att se någonting. Än mindre hitta någonstans att parkera en husbil.



Nu ligger det gamla bruket här som ruin och minner om fornstora dar då platsen var strategisk mitt emellan stora skogar, gruvfält och den öppna vattenvägen ut mot Vänern. När det begav sig på 1800-talet fanns här järnmanufakturverk, stångjärnssmedja, masugn, bessemerverk, valsverk, ångsåg, snickerifabrik, herrgård, arbetarbostäder, skola och postkontor. På sin tid den största bruksorten utanför Bergslagen.



Dessutom går här en älv, Borgviksälven som den kallas idag, Värman som den hette då, som utgjorde grundförutsättningen för kraftförsörjningen till bruket.

Älven hette Värman för att den aldrig frös till på vintrarna, och den avvattnar sjön Värmeln till Vänern. Det sägs att det är härifrån Värmland har fått sitt namn. Värmland, värmarnas land. Men jag begriper inte varför älven inte fick fortsätta heta Värman utan skulle byta namn till Borgviksälven.

 



De två bilderna ovan kommer från en informationsskylt på plats.



Kvar idag av det en gång så stora järnbruket är stenmurar, dammanläggningen och själva masugnen.





Rostugnen finns inte längre kvar, men dess grund är markerad med en tegelring i masugnens närhet. Tegelstenar från Höganäs.





I den här vattenrännan snurrade en gång vattenhjulen som drev bland annat malmkross och blåsmaskin. När jag stod här den här varma julieftermiddagen, kunde jag i min fantasi höra hjulens plaskanden och larmet från hammare och ugnar.



Idag är bruksruinen en välbesökt och välskött plats med värdshuset Kungskvarnen och museum alldeles intill.