Blunda och se – Christer Strömholm på Fotografiska

christer

Jag var och såg Christer Stömholms bilder på Fotografiska i Stockholm för några dar sen. Och det var länge sen jag blev så berörd av en utställning.

Inte bara det att hans bilder är helt suveräna, den väckte så mycket tankar och minnen från den tiden jag själv började fundera på att bli fotograf och allt jag tänkte och kände då; Vad vill jag? Vad vill jag berätta? Vem är jag? Vad vill jag bli? Hur ska jag förhålla mig till mina motiv? Vad är att se? Vad är att inte se? Vad är verkligt? Vad är fantasi?

Det fanns en tidsanda då, i början på 80-talet. Någon sorts ifrågasättande. Man var lite vänster, man skulle vara det. Det skulle plåtas svartvitt och kornigt och realistiskt. Jag gick lite vid sidan av. Då som nu. Jag plåtade annat. Då som nu. Jag blundade och såg.

Sen gick jag fotoskola, läste bildanalys, massmediaanalys. Analysanalys. Gick vid sidan av. Tittade på alla andras bilder och tyckte att mina inte dög. Fortsatte ändå.

Man gick till Galleri Gauss och Camera Obscura. Tittade på Planket i Vita Bergsparken. Försökte bli vuxen. Vara kvinna i ett mansdominerat yrke. Stå ut med killkollegornas ruffa skämt i tidningens mörkrum. Bet ifrån. Gick vid sidan av. Försökte se. Blundade och såg. 

_DSC0717chr

Aldrig att jag ens kommit i närheten av Strömholms bildkvalitet eller kommer att göra det heller. Men kanske jag ändå hittat ett eget sätt att se. En egen form och identitet i mina bilder. Jag fotograferar av lust numer, inte av tvång. Och det gläder mig.

Förresten träffade jag Christer en gång. Det var vid Planket på Söder. Eller rättare sagt, han träffade mig.

Han placerade sin käpp rakt på min fot. Klofs!

–Ojdå, sa han när jag tjöt. -Det var också ett sätt att stöta på en kvinna.

_DSC0716chr

Den käppen!

En annan tankekedja som utställningen på Fotografiska också satte igång är den om teknikhysterin inom fotografin. Somliga ska ha det största och dyraste i kameraväg, och diskuterar pixlar och upplösning och ljusstyrka till f-n kommer ur öronen på dom, men de glömmer bilden. BILDEN. Det som är kvintessensen, själva andemeningen med en kamera. Man tar en bild som man vill säga nånting med. Man blundar och ser. Annars kan man låta bli.

Strömholm struntade i tekniken, den skulle bara vara pålitlig och fungera i alla lägen. Han kopierade inte ens sina bilder själv. Han blundade och såg.

Mäster Strömholm.

Kommentarer

  1. Hm, ja håller med. Jag är inte fotograf och har inte den erfarenhet eller utbildning du har. Men jag blev berörd av utställningen på Fotografiska. Och du har helt rätt: det är bilden som är det viktiga, hur man valt motivet, vinkeln, närheten - och framför allt vad man vill säga med bilden, uttrycket - det bilden förmedlar. Jag var på Fotografiska med min syster. Direkt vi kom ut ställde vi om våra kameror till svart-vitt och tog bilder på varandra. Det var inspirerande det med.

    SvaraRadera
  2. Ojoj, den utställningen skulle jag gärna vilja se. Det var en speciell tid då Camera Obscura fanns, jag gick i gymnasiet och tog tåget till Stockholm för att gå dit och bara dra i mig stämningen... Jag blev inte fotograf, men tycker mycket om bilder som har något extra, en sorts utstrålning eller självklarhet som griper tag...

    SvaraRadera
  3. Gabrielle: Det är sällan jag fotograferar i svartvitt idag. Förut gjorde jag det jämt. Ibland kan jag tycka att färgen blir gräll. Att den smiter förbi budskapet. Men så kommer jag på mig själv med att älska färg, och så blir det som det blir...

    Karin: Jag drar till med den gamla klyschan En bild säger mer än tusen ord. Men det är ju faktiskt så det är.

    SvaraRadera
  4. Det är nog så, finns inte lusten blir det bara trögt och svårt. Det verkar som om det var CS som träffade och stötte..

    SvaraRadera
  5. Jag är inte ett dugg intresserad av det tekniska.
    Däremot är jag intresserad av det mitt sinne fastnar för.
    Jag gillar att ta bilder och att "se" bilder.
    Jag har aldrig tallat på någon i ett mörkrum.
    Jag bor för långt från Stockholm för att se utställningen.
    Jag missar så mycket.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nåjo, kanske du missar myckt när du bor långt från Stockholm. Men å andra sidan vinner du mycket annat som vi i Stockholm aldrig får; lugnet, friden, naturen och... kaninerna. Men å andra siden kryllar det av kaniner i Stockholm också. Utsläppta tamkaniner som funnit sig en fristad i stadens parker.

      Radera

Skicka en kommentar

Det är alltid lika spännande att få veta vad någon tycker. Markera Namn/URL om du inte har något Google- eller Bloggerkonto. Har du ingen URL så räcker det att fylla i namn. Eller alias. Du kan vara anonym också om du vill.

Populära inlägg