Järnvägsstationen i Polch
Familjen gjorde många utflykter när jag var barn och vi hade alltid matsäck med oss. Denna skulle helst avnjutas vid en gammal nedlagd järnväg och allra bäst var det om det fanns vidhängande, nedlagt stationshus.
Far var tokig i nedlagda järnvägar. Han kunde följa spåret åt än det ena, än det andra hållet och filosofera över hur det än gång varit på platsen med trafik, liv och rörelse.
Jag vet inte om det är därför jag alltid har älskat gamla stationshus. Men det är nog inte bara därför, tror jag. Jag gillar också arkitekturen, företrädesvis den från förra sekelskiftet. Och sen är det också det där med stämningen vid järnvägsstationer. Alla känslor. Ankomst. Avfärd. Avsked. Men också återseendets glädje och spänningen vid färden ut i vida världen. Svårmodsfröjd.
Så...
Hittar jag en gammal järnvägsstation kan jag inte låta bli att traska runt den och dokumentera. Denna gamla pärla vid järnvägslinjen Koblenz-Lützel-Mayen Ost var en enspårig, icke-elektrifierad linje i Rheinland-Pfalz i Tyskland, som vi hittade i somras, då vi egentligen var på jakt efter någonstans att äta.
Och äta fick vi. Här huserar nu en riktigt trevlig restaurang med namnet Alter Bahnhof Polch. Gott var det också.
Avsnittet Koblenz-Lützel-Polch öppnades officiellt den 1 oktober 1904. Avsnittet till Mayen Ost, som ursprungligen skulle invigas samma dag, kunde tas i bruk först den 12 november på grund av ett jordskred.
Redan på 1970-talet stängdes avsnittet Polch - Mayen Ost för godstrafik på grund av skador och dåligt skick hos de två Hausenviadukterna. Passagerartrafiken på hela rutten upphörde i december 1983.
Se bilder på hur det såg ut när det begav sig här.
Far var tokig i nedlagda järnvägar. Han kunde följa spåret åt än det ena, än det andra hållet och filosofera över hur det än gång varit på platsen med trafik, liv och rörelse.
Jag vet inte om det är därför jag alltid har älskat gamla stationshus. Men det är nog inte bara därför, tror jag. Jag gillar också arkitekturen, företrädesvis den från förra sekelskiftet. Och sen är det också det där med stämningen vid järnvägsstationer. Alla känslor. Ankomst. Avfärd. Avsked. Men också återseendets glädje och spänningen vid färden ut i vida världen. Svårmodsfröjd.
Så...
Hittar jag en gammal järnvägsstation kan jag inte låta bli att traska runt den och dokumentera. Denna gamla pärla vid järnvägslinjen Koblenz-Lützel-Mayen Ost var en enspårig, icke-elektrifierad linje i Rheinland-Pfalz i Tyskland, som vi hittade i somras, då vi egentligen var på jakt efter någonstans att äta.
Och äta fick vi. Här huserar nu en riktigt trevlig restaurang med namnet Alter Bahnhof Polch. Gott var det också.
Avsnittet Koblenz-Lützel-Polch öppnades officiellt den 1 oktober 1904. Avsnittet till Mayen Ost, som ursprungligen skulle invigas samma dag, kunde tas i bruk först den 12 november på grund av ett jordskred.
Redan på 1970-talet stängdes avsnittet Polch - Mayen Ost för godstrafik på grund av skador och dåligt skick hos de två Hausenviadukterna. Passagerartrafiken på hela rutten upphörde i december 1983.
Se bilder på hur det såg ut när det begav sig här.
Det är roligt med stationshus, många är byggda under samma era och trots olika länder och kulturer så brukar det finnas stora likheter. Denna skilde sig från mängden, undrar varför...
SvaraRaderaJärnvägen växte fram och gav orterna utmed den möjligheter att nå stora världen och stora världen möjlighet att komma till dem. Klart att stationerna måste vara fina. Varför denna skiljer sig vet jag inte. Jag har inte sett så många tyska stationer tidigare.
RaderaSvårmodsfröjd... ordet säger allt!
SvaraRadera(Vilka gedigna byggmaterial, vilken skön formgivning, vilket vackert dörrparti med enkelvackra profiler.)
Skönhet och omsorg om materialen. Hantverkskunnande. Stolthet.
RaderaKlart att vi gillar stationshus! Det där ska jag lägga på minnet. Underbart vackert!
SvaraRaderaTror att man kan hitta många skönheter runt om. Både i Sverige och ute i Europa. Stationshus i Sverige är utmärkta resmål för hemester.
Radera