Jul i Bergianska – en sinnlig historia

Jag fick en inbjudan i min mailbox häromdagen. En inbjudan till förhandsvisning av Bergianska trädgårdens årligen återkommande utställning Jul i Bergianska. Eller Jul i växthuset som den heter numer, sen hela arrangemanget flyttat från orangeriet in i Edvard Andersons växthus. Detta är andra året.

Och vilket lyft säger jag. Utställningen var fin när den var i orangeriet också, men det här ger ändå så mycket mer. Växterna levande bredvid sina frukter, nötter och kryddor.

Varifrån kommer kanelen? Vad är suckat? Växer paranötter på träd? Hur ser ingefärans blad ut? Är vaniljen verkligen en orkidé?

Allt det här och en massa mer får man reda på om man besöker Edvard Andersons växthus någon gång mellan 25 november och 11 december.

Och det första man ser när man kommer in är ett uppdukat bord, fullt med julens alla doftande råvaror.

Ser du hur lik vanlig krokus den är, den ljuvliga lilla saffranskrokusen. Värd sin vikt i guld. Blommorna står bara en dag eller två.

Och ovanför alltihopa hänger trädgårdsmästare Kailis underbara takkrona. Gjord enbart av sådant trädgården ger. Vilken inspiration!

Alldeles till vänster när man kommer in står de råvaror som den svenska naturen kan erbjuda oss julfirande svenskar.

Som halm till halmkronan…

Fönsterlav (inte vitmossa) till adventsstakarna…

Humle till öl och julmust…

Och vanlig gran. Med halmstjärnor.

Men det räcker inte med detta…

Resten av växthuset är fyllt av spännande saker som hör julen till. Högst upp på varsin pelare växer hanmistel och honmistel.

Granna granatäpplen som julkulor…

Svävande hyacinter…

Fikon i fikonträdet…

Och julstjärnan från Mexico…

Och vad hänger i korkeken om inte…  korkrenar.

Vackert uppställt och pedagogiskt berättat fyller julens frukter, nötter och kryddor växthuset från vägg till vägg.

Och tittar man riktigt noga, dyker julens hemliga befolkning upp än här, än där.

Mycket kan jag beskriva och visa med hjälp av mina bilder, men en företeelse kan jag aldrig förmedla: doften. Den ljuvligt milda luften, kryddigheten, atmosfären.

Den måste bara upplevas på plats. Och trots att det blev många bilder i det här inlägget, är det bara en bråkdel av vad utställningen bjuder på.

Man kan gå till Edvard Andersons växthus när som helst, men som allra, allra bäst är det nu i november, när det gloppar och slaskar ute. Och så kan man ju passa på att lära sig lite om julens smaker på samma gång.

Tack snälla Catarina och Gunvor för en trevlig och spännande visning!