Spara eller inte spara, det är frågan…

Vårt franska hus är byggt vid förra sekelskiftet som tjänstebostad åt folk som arbetade på SNCF, franska SJ. Huset har innehållit två lägenheter, en på nedre och en på övre våningen. Sedan dess har huset “renoverats”, lägenheterna har slagits ihop till en och väggar har tagits bort. Detta har på sina ställen fått lite lustiga konsekvenser.

När vi nu skrotar runt i huset, som vi köpte möblerat, måste vi bestämma vad som ska sparas och vad vi kan antingen köra till dechetteriet eller skicka till Emmaus. Hussen har redan kört kartongvis med grejor till Emmaus. Mest halvgamla husgeråd, fullt funktionsdugliga, men inte i vår smak.

Något som definitivt ska bort är den här diskbänken. Jag vet att folk springer bena av sig efter keramikdiskbänkar av den här sorten, men den är en porslinsmördare av rang, åt h-e för låg och inte helt fräsch. Dessutom är den här lite märkliga öppningen i svart och vitt kakel alldeles för låg. När jag svärande rätade på ryggen för att diskbänken var för låg, slog jag ofelbart huvet i det svarta kaklet. Vilket fick mig att svära ännu mera. Det ska bort!

De franska spetsgardiner som hänger här och var framför fönstren vill jag behålla. De är söta på något sätt och SÅ franska.

Och klockan! Den ljuvliga. Den har tickat sig igenom vår vistelse här nere, och det ska den fortsätta med.

Ett inte alltför tokigt dörrhandtag med tillhörande platta. Sparas.

Toalettdörrarna med sina smala fönster, en dörr uppe och en nere, är jag alldeles förälskad i. Sparas.

Badrumsspegeln fick en visserligen att se osedvanligt brunbränd ut, men det var väl också den enda. Bort bort. De söta lampetterna däremot har fått följa med hem för rengöring och omdragning av el. De var inte ens jordade.

Omöjligt franskt handfat. Byt ut!

Och lampan i badrumstaket, som vid senaste skyfallet vattenfylldes, byter vi nog ut (!). När jag kom in i badrummet första kvällen hörde jag ett konstigt ljud. Det var som om någonting puttrade och fräste. Det var lampan. Den var fylld med vatten och lyste ändå. Obegripligt.

Vårt matbord har fått flytta runt för att stå där det varit minst ivägen. Matbordet som är ett riktigt 50-talsbord med konade stålrörsben, laminerade utdragsskivor och svart, räfflad kant runt skivorna. Det ska definitivt behållas. I somras ägnade jag timmar åt att skrapa loss decenniers fettavlagringar på undersidan av bordet. Bläk! Men nu är det rent och fint.

Klockan ska vara kvar, och spetsgardinen med hästar. Jag funderar fortfarande på taklampan…

Och så var det ju golven. Originalgolven som vi hittade under ett lager av äcklig 70-talsklinker. Hur det gick till är en annan historia.

Tyvärr är det så att gamla väggar tagits bort och att det mitt i det ena rummet från början gick en gång ut till den lilla trädgården. Det “lugnmönstrade” gångklinkret finns kvar i det som var gången, men det är en nivåskillnad på två centimeter som blir svår att åtgärda. Därför har vi, efter mycket vridande och vändande, kommit fram till att detta rums originalklinker får täckas över igen. Tråkigt men sant. Vi har försökt lyfta upp klinkret för att spara, men det sitter som berget och går sönder i flisor när det väl lossnar.

Däremot får det “lugnmönstrade” gångklinkret finnas kvar i hallen. Trappan ska givetvis få en ny, inte fullt så aggressiv färg.

Sen ska vi fullborda härligheten med att ta bort en vägg till, för att få öppet mellan kök och matplats.

Sen ska vi…