En liten bäck i skogen

I hela mitt liv har jag älskat det. Varje år vid den här tiden brukar jag hålla noga koll på hur de små rännilarna och mindre vattendragen i min närhet mår. Finns det vatten i dem? Är det fruset? Eller har isen händelsevis börjat släppa och vattnet rinna fritt? Och den dagen jag vid hundpromenaden hör det omisskännliga porlandet mellan trädstammarna, kan jag inte hålla mig längre. Då måste jag ha tag i en sprättpinne av lagom längd och sen går jag loss. Ner i bäcken och rensa! Bort med gamla löv och grenar som hindrar vattnets fria lopp. En bra bit uppströms går jag och sen är det bara att följa Nilen från källorna till havet.

I brist på bäckar petar jag i rännstenar och runt dagvattenbrunnar. När jag var barn grävde jag bäckar på den sluttande gårdsplanen hemma. Inte bygga dammar, utan släppa loss. Fram med våren bara!

Jag skulle aldrig kunna bo någonstans där det inte fanns en aldrig så liten bäck i närheten.

Och nu har jag fått en själsfrände i Emser. Huruvida han har fritt lopp och rensning i sinnet, det vete tusan, men han är lika glad som jag i att fara på näsan i blötan.

Jag älskar att höra ljudet av porlande vatten. Arnefar var likadan. Stora karlen.

Hussen säger att jag borde blivit väg- och vatteningenjör.